JCVD - I huvudet på van Damme 2008

Jean Claude Van Damme. Säg namnet högt och vad ser du framför dig? Antagligen ändlösa direkt-till-dvd-filmer med inspirerande titlar som "Sudden Death", "Death Warrant" och "Hard Target". Eller kanske svällande inoljade biceps, stapplande engelska repliker och välrepeterade fighter? Vad det nu är lär det knappast vara bilden av en skicklig skådespelare som flimrar förbi i hjärnbarken. Det här vet den nu 48-årige actionhjälten och det vet även Mabrouk El Mechri som regisserat "JCVD".

Här spelar Van Damme ingen mindre än sig själv, eller i alla fall någon sorts version av sig själv. Han är en medelålders man som ser sin karriär sjunka allt djupare i b-filmsträsket, förlorar sin dotter i en vårdnadstvist och har problem med att betala skenande advokaträkningar. Så en dag kliver han in på ett postkontor för att ta ut pengar bara föra att hamna mitt i en gisslansituation och ett fruktansvärt missförstånd.

"JCVD" väckte en del uppmärksamhet när den visades i Cannes förra året och det är inte svårt att förstå. Det här är en film som spelar på våra fördomar och visar oss något som vi inte trodde fanns: skådespelaren Van Damme. Här är det belgiska muskelknippet faktiskt bra på riktigt och inte trots allt. Filmen igenom utstrålar han trötthet, desperation och uppgivenhet och även om det är en hårddragen bild av honom känns det äkta och inte så lite tragiskt. En höjdpunkt är en flera minuter lång monolog där han berättar om hur han blev den han är och avhandlar mobbing, knark och framgång med tårar i ögonen och en sprucken röst. Men en scen med en pratglad kvinnlig taxichaufför gör filmen för min del. Aldrig tidigare har jag sett Van Damme i en genuint rolig scen, men det har jag nu.

Så Van Damme kan spela, men resten av filmen då? Nja, det är en ojämn och förvånansvärt konventionell thrillerkomedi som hela tiden blinkar ironiskt åt åskådaren. Större delen av speltiden spenderas i gisslansituationen och det är tyvärr där filmen är minst intressant. Skurkarna känns som en ohelig blandning av "Reservoir Dogs" och Jönssonligan vilket, som ni säkert förstår, inte är en helt lyckad kombination. Nej, behållningen här är utan tvekan huvudpersonen själv och det är hans prestation jag kommer att komma ihåg inte den tunna handlingen.

"JCVD" är ett steg i rätt riktning för den fårade machoskådespelaren och enligt envisa rykten tackar han nej till actionroller för att göra sig ett namn som en "riktig" skådespelare på gamla dagar. Och varför inte?