Jag stannar tiden 2014

Vladislav Mikosjas bar sovjetstjärnan med stolthet och i dagboken skrev han om hur han utan att blinka hade gett sitt liv för Stalin om det hade varit nödvändigt. Men kärleken till film genomsyrar också många aspekter av hans liv, åtminstone om man ska tyda innehållet i journalen. Innan andra världskriget brutit ut arbetade han som maskinist på en biograf. Han beskriver första gången han såg "Nanook, köldens son" - den tidiga dokumentärfilmen som alla som någon gång tagit en kurs i filmvetenskap fått bekanta sig med - som en stor upplevelse. Mikosjas kom senare in på en filmskola i Moskva men blev kallad till flottan som marinsjöman i Sevastopol.

Under krigets hemska omständigheter fann han ändå sin plats och kom att bli marinfotograf. Men att omgärdas av död var dag och samtidigt beordras av högra makter att inte skildra det egna folkets lidande med kameralinsen ledde till dilemman som filmare. En kamrat säger till honom att inte vara rädd för att visa andra människors lidande; "gråt själv men filma."

Vid ett annat tillfälle sitter han i en biograf i London och tittar på "Intermezzo" med Ingrid Bergman i huvudrollen. En kvinna lyser med en flicklampa i gången och talar om för besökarna att det pågår ett bombanfall utanför och att de bör ta sig till ett skyddsrum. Men alla sitter kvar, som fastklistrade framför en film som stannade tiden. Kommunisterna befriar judarna, livet fortlöper och krigsfilmerna tar Mikosjas till Hollywood där han får träffa filmstjärnor som Hedy Lamarr och Charlie Chaplin.

Regissören Gunilla Breskys ("Nattens häxor") film är accentuerad kring filmkonsten och dyker ned i de svartvita, repade bilderna som funnits efter att Mikosjas gått ur tiden. Bildspråket och montage-tekniken är i stil med bildpoeten Chris Markers vars verk präglades av ljudeffekter till grovkorniga fotografier och varierande bildhastigheter. Men jag är inte stormförtjust i tvåmannaperspektivet och förstår mig faktiskt inte på varför Jonas Karlsson läser upp Vladislav Mikosjas dagboksanteckningar, inte för att han på något sätt gör det dåligt utan för att den är på svenska och en kvinnlig röst emellanåt avbryter på ryska. Kopplingen till Sverige är ju lika med noll och ger inledningsvis intrycket av att vår huvudperson skulle vara en svensk bosatt utomlands. Det sätter ett minus på en eljest finstämd liten film.