Jag är inte beredd att dö än (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm har under två år följt artisten Laleh Pourkarim och hennes arbete. Filmen "Jag är inte beredd att dö än" är ett försök att förstå den kreativa processen i en kreativ själ under resan genom världen och musiken. 
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JAG äR INTE BEREDD ATT Dö äN

Mästerlig ensamvarg
Sommaren 2012 på den då nya festivalen Stockholm Music & Arts spelade artister som Patti Smith, Björk och Anthony & The Johnsons. Trots dessa storheter var det en annan som stack ut mer än de andra, ett musikaliskt geni som blandar lek och allvar som ingen annan. Någon annan vid namn Laleh Pourkarim.
I och med ”Så mycket bättre” nådde Lalehs musik och scenspråk ut till en större och bredare publik och hon är numera lika folklig som Carola och lika kreddig som Robyn. Hennes musik går över alla generationsgränser och det är inte konstigt att det är just hon som regissörerna Fredrik Egerstrand (har bland annat regisserat ”The Extraordinary Ordinary Life of José Gonzàlez”) och Kalle Gustafsson Jerneholm (var basist och låtskrivare i The Soundtrack of Our Lives) valt att följa under två års tid. 

Trots att hon varit verksam som etablerad artist under tio år och numera är en av våra absolut största artister har hon mer integritet än de flesta och det är få som vet något om denna hemlighetsfulla artist, låtskrivare och producent.

Dokumentärens inledning är kraftfull när en 15-årig Laleh, på ett VHS-band från 1998, ser in i kameran på Hammarkullens fritidsgård och berättar om flykten till Sverige. ”Många blev dödade, men inte vi. Jag är glad att jag finns kvar, och tänker göra något av det”. Hon berättar om sina föräldrar som var politiska flyktingar och hon berättar om den frihet som hon upplever just tack vare sina föräldrars mod. Just frihet är något som går som en röd tråd genom såväl Lalehs liv som dokumentären. 

Att hon värnar om sin frihet och vill ha totalkontroll över allt speglas i många scener, exempelvis hur hon redan från början ville ta hand om hela musikprocessen i studion. Utan någon bakgrundskunskap i musikproduktion och utan att känna någon i Stockholm flyttade hon dit och byggde sin egen studio och producerade och mixade sitt debutalbum på egen hand (ett album som senare vann tre Grammisar). En auteur i dess rätta bemärkelse. I en scen som utspelar sig på inspelningen av ”Skavlan” är det tydligt att Laleh är en riktig perfektionist när hon regisserar varje detalj av sitt scenframträdande. Det är härligt att se att denna überbegåvade, charmerande, karismatiska och sagolikt vackra människa har ”fula” sidor som att vara utseendefixerad (”vilken hemsk närbild, jag gillar inte profilbilderna”) och inte vara sådär socialt inställsam. En scen som säger ganska mycket om henne är när hon står på en tennisbana och slår perfekta slag… mot en bollmaskin. Laleh gör det här med att vara ensamvarg till något vackert. 

Dokumentären är heltäckande om än något spretig. Fotot är blänkande snyggt, inte minst i den snöiga ödemarken i Gällivare där teamet bodde ihop för att lära känna varandra. Det som är skönt befriande är att den knappt innehåller några talking heads utan det är Laleh som pratar om Laleh istället för att någon trött, trist gubbe ska få massa utrymme. Även om allt hon säger är intressant är det hennes musik och texter som är det som stannar kvar, det är hennes riktiga element och där hon kan uttrycka sig fullt. Laleh har förlorat sin mamma, pappa och bror och vet mer om döden än de flesta av oss och även om hon nuddar vid smärtan är det hennes musik som fördjupar all den svärta som hon trots sin ringa ålder har upplevt. Det som verkligen bränner till är ”Some Die Young”-scenerna (låten som har betytt mycket för de kvarlevande och anhöriga i samband med terrorattentaten i Norge och som fungerar som en ny nationalsång i landet) och en fantastisk liten scen med Benny Andersson mot slutet. 

Även om ”Jag är inte beredd att dö än” säkert har som mål att djupdyka in i Lalehs inre är det svårt eftersom det här är en människa som inte låter oss komma allra längst in men närmre än såhär går det nog inte att komma. Dokumentären är inte lika bra som Laleh själv men den gör henne rättvisa och det viktigaste är att dokumentären överhuvudtaget blev gjord. Den porträtterar inte bara ett musikaliskt geni (kanske vårt lands största) utan den är större än så, den berättar om ett livsöde som vårt land ska vara tacksamma och stolta över att vara en del av. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!

Veckans populära filmer

Visa fler