Jag, Anna 2012

Thrillergenren kopplas ofta till nerviga, Hitchcock-influerade Hollywood-rullar, lika ofta med misslyckat som lyckat resultat. Det här brittiska dramat sniffar dock på gammal film noir och finner spänningen med effektivt små, subtila medel.

Huvudkaraktären Anna (Rampling) är en frånskild äldre kvinna och mormor som på singelkvällar söker efter manligt sällskap att bota ensamheten med. När en man Anna träffat hittas mördad blir polisen (Gabriel Byrne) som utreder brottet nyfiken på henne. Men är Anna inblandad i mordet och vad döljer hon i sitt förflutna?

Det är inte ofta man stöter på ett sådant oförutsägbart och svårlöst mysterium, dessutom med sådant suveränt spel. Huvudkaraktären skalas av på svagheter och känslor lager för lager, precis som själva historien. Filmen rör sig långsamt och varsamt framåt, precis som Ramplings mycket rörande och melankoliska prestation.

Det är inte en film för alla smaker, och defintivt inget för de med lite tålamod eller som kräver mer dramtiska utspel. Det här är en film vars tragiska hemligheter smyger sig på och det är snarare atmosfären än själva historien som lämnar avtryck.

Rampling Junior, filmdebutanten Southcombe (som även skrivit manus efter Elsa Lewins roman), har god hand med både skådespelare, bilder och dialog, och har nog en utstakad framtid som stor filmskapare. Han har dessutom modet att göra svåra och känsliga scener med sin mor utan att kompromissa men samtidigt behålla respekten för henne som aktris.

Byrne är fint stöd och gör bättre ifrån sig här än i de ofta ganska lättglömda Hollywood-rullar han brukar medverka i. Namnvärda ansikten som Eddie Marsan, Hayley Atwell och (i en kul cameo-roll) gamla Bond-bruden Honor Blackman drar sina strån till stacken dem med. En snygg, elegant och spännande liten thriller av och med stora talanger.