Jack and Jill (2011)

Det är lite som om Adam Sandler och hans producenter suttit och bollat idéer för att försöka komma på ett uselt upplägg till en komedi de ännu inte använt. "Hörrni, män i kvinnokläder har väl alltid varit kul? På det sättet kan jag spela båda min sedvanliga dryga cyniker och en hysterisk stereotyp som skriker sig filmen igenom, och får på så sätt extra mycket speltid". Tyvärr har män i kvinnokläder inte varit kul sedan "Mrs. Doubtfire" 1993 och den här är långt ifrån ett undantag.

Finns det någon story då? Ja, knappt. Jack (Sandler) är en reklamfilmsproducent som bor i en flott villa med sin söta familj. Över Thanksgiving hälsar hans ensamma, fattiga - men rejält socialt handikappade - tvillingsyster Jill (japp, Sandler igen) på med buller och bång. Besökstiden dras ut och Jill driver Jack till vansinne - fram tills att det visar sig att hon kan rädda hans karriär. Detta inkluderar en sidohistoria med Al Pacino som en bisarr, pilsk version av sig själv.

Minnet av Sandler som en kompetent skådespelare i filmer som "Vänner för livet" och "Punch Drunk Love" är snart raderat. Det här är så dåligt att man häpnar. Alla scener med Jill är som en dålig "Saturday Night Live"-sketch med den typen av karikatyr som ska föreställa jobbig på ett kul sätt men blir så outhärdlig att man tappar viljan att leva. Som Jack flinar och hånler sig Sandler filmen igenom, lite som en mental spottloska i publikens ansikte för att visa hur han återigen lurat sin målgrupp på pengar.

Mest tragiskt är dock Pacinos uppenbarelse. Det är svårt att tänka sig hur desperat han måste varit för att medverka i den här soppan. Självfallet är hans version av sig själv en småknäpp, egocentrisk diva men satiren är lika vass som de oundvikliga kiss-och-bajsskämten filmen levererar. I filmens mest ironiska scen slår Jill sönder Pacinos Oscarsstatyett - en mer tydlig symbol för sista spiken i en skådespelarlegends kista är svårt att hitta.

Humor är alltid en smaksak och i vissa av Sandlers usla komedier går det möjligen att förstå hur minderåriga tonåringar som inte hunnit upptäcka kvalitetsfilm kan uppskatta den ibland bisarrt pubertala humorn. Men i detta fall finns ingen ursäkt. Jag fnissar en endaste gång åt ett skämt. Enda anledningen att se filmen vore som en lek för att hitta det roliga skämtet. Men alla - jag säger alla - gör bättre i att se om "Tootsie", "I hetaste laget" eller vilken film som helst. Allt är roligare än den här plågsamma kalkonen.