It's a Hard Truth Ain't it 2018

Från första sekund går det inte att ta miste på vad man kan förvänta sig av "It's a Hard Truth Ain't It". Det handlar om tung börda, olyckliga livsöden och osaliga fångar. Och med tanke på hur produktionen gick till så är det heller inte så konstigt.

Det var dokumentärfilmaren Madeliene Sackler som fick idén att låta ett gäng långtids-dömda fångar få chansen att berätta sina respektive historier - deras liv och vad som ledde fram till deras brott. Men det slutar inte där, hon låter dem också ta del i produktionen i den utsträckningen att de själva står bakom kameran och intervjuar sina medfångar med egna frågeställningar. Dessa intervjuer varvas emellanåt med färggranna animationer som följer fångarnas narrativ.

Hela dokumentären utspelar sig i Pendelton-fängelset i Indiana, USA. De 13 fångarna som tar an sig utmaningen att genomföra dokumentären är alla dömda för grova brott, de flesta på livstid. Under en vecka får de chansen att medverka i en så kallad workshop, där de lär sig kameraföring, intervjuteknik och allt annat de behöver för att klara uppgiften. De får i stor utsträckning fria händer, medan Sackler och hennes produktionsteam står för klippning, animering och annat som fångarna själv inte har tillgänglighet till.

Ämnet i sig känns viktigt, om än så tungt. Det ger ett perspektiv på hur handlingar har konsekvenser och humaniserar personer som annars möjligtvis skulle vara utmålade som kalla och korrupta. Visst, dessa individer har passerat en gräns få av oss är kapabla att överträda. Rån, knarklagning, misshandel och mord. Samtidigt menar inte den här dokumentären att separera individerna från deras handlingar, utan hellre ge en förklaring till vad som kan sätta en person på en sådan livsbana. Det finns inga docenter, inga psykologer eller experter i kriminalvård. Det är endast fångarna och deras ofiltrerade röst. Men det är också där som dokumentären faller.

Filmen känns som den har svårt att hitta riktning. Det är ett väldigt intressant fenomen att låta dessa inspärrade människor styra skeppet, men på den bekostnad att den känns mindre strukturellt konsekvent. Det faller ofta tillbaka till dialoger mellan dessa fångar som i viss mening är intressanta, men som egentligen inte leder någonstans. Det finns inte mycket av en summa summarum förutom att det är förfärligt att sitta hela sitt liv i fängelse. Visst får man en inblick i en del intressanta, dock uteslutet tragiska, livshistorier; men vad ska man sedan göra av dem i den sista akten?

Vidare nyttjar inte dokumentären något finare bildspråk - förutom de stundtals vackra animeringarna - och hamnar ofta på den nivån att det är två kameror på fasta stativ som pendlar mellan intervjuaren och intervjupersonen, något som kanske inte skulle kännas så monotont om det inte vara för dokumentärens känslomässiga tyngd och faktiskt ibland uppgivenhet. Det finns några få panoreringar och miljöbilder, men inte mycket mer till övers. Jag tror inte att detta var på något sätt brist på skicklighet från Sackler, men hellre att hon kanske tog på sig ett omöjligt uppdrag med de bästa av intentioner. Det ges inte mycket utrymme för finlir när de befinner sig i ett fängelse och måste följa en strikt regelbok.

Man sympatiserar i grund och botten med dessa individer och deras historier, något som är en av dokumentärens starkaste sidor, men det räcker inte fullt ut. Kanske skulle Sackler ha planerat dokumentären bättre - men då kanske på bekostnad på autenticitet.

Hellre än en färdig produkt så kan den här filmen kännas som ett stycke prosa, eller en samling intressanta vittnesmål. Det finns värde i den, likväl sevärdhet, men den lider av långsam takt och spretiga händelseutvecklingar. Med allt detta sagt så är det fortfarande ett intressant filmiskt experiment, och är värd en titt enbart för det.