It's a Free World 2008

Regissören Ken Loach har under sin snart halvsekellånga karriär gjort dyster film där han med detaljrik pensel och grådisiga färger målat fram diskbänkshistorier. Det är påträngande, det är sorgligt cyniskt och det är ohanterligt jobbigt. Så nära verkligheten man kommer med en filmduk och en projektor alltså. Med sin senaste film ”It’s a Free World” har han som alltid varit lika traditionellt väjningslös inför tabubelagda ämnen och han ger sig i kast med den rika västvärldens största samvetskval och paradox.

Angie (spelad av Carolina Gynning-look-a-liken Kierston Wareing) får efter chefens alltför närgångna hand och en kastad drink, sparken från sitt jobb på ett bemanningsföretag. Tvivelaktiva omständigheter med andra ord och förbannad och desperat efter pengar slår hon sig ihop med sin roommate Rosie och startar sin egna rekryteringsfirma. Förtjänsterna är stora i en bransch där omsättningen på dagsarbetare liknar kasinobordens roulettespel, ena dagen in, den andra dagen ut. Frestelserna växer sig allt större och när det som var menat som något gott tar en helvändning tycks Angie helt ha glömt riskerna.

Skådespelerskan Kierston Wareing var vid trettio års ålder redo att sadla om. Dåliga roller varvat med få roller skulle varit anledningen. Tur att hon inte hann fullfölja sina planer. I porträttet som ensamstående mamma och iskall entreprenör med hjärtat på rätta stället men också med en stor portion girighet, är hon den som lyser starkast i ”It’s a Free World”. Det är en konstant kamp med en tuff vardag där frustrationen vädras i cigarettröken vid matbordet med en igenkänningsfaktor som bottnar i möjligheten att man själv skulle kunna hamna där någon dag, bitter och saggig.

”It’s a Free World” är en film som känns. Även om bildarbetet då och då fastnar i en monoton statiskhet är det i slutändan så pass avskalat att fokus ligger på filmens karaktärer. Levererat av säkra rollinnehavare är en stor del bara en len och effektiv ström av träffsäker dialog där det enda som egentligen stör är den förfärligt sunkiga filmmusiken.

Ken Loach lyckas otvivelaktigt i sin mission att vidareförmedla hjälplösheten och problemen i ett system som vi själva byggt in oss i. Där bristen på översyn mer än bristen på sympati gör oss till kollaboratörer. En mission som möjligtvis tillåts gå före filmen i sig. Symboliken med all sin skinande heder och välmening tar över på bekostnad av den autentiska historien och trots den cred som filmen lär skörda är det här varken något originellt eller iögonfallande snarare ett urklipp från närmsta dagstidning upphöjd till sin filmiska nivå. Sevärd film visserligen, men Ken Loach vet och kan bättre än såhär.