Det 2017
Synopsis
Plötsligt lamslås den lilla staden Derry i amerikanska delstaten Maine av skräck när flera barn mystiskt börjar försvinna. Några barn får möta sina största rädslor, när de hamnar i den onda clownen Pennywise sällskap, vars historia som mördare sträcker sig långt, långt bakåt i tiden…
Info
Originaltitel
It
Biopremiär
13 september 2017
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Ålder
15 år
Längd
Om du inte redan är rädd för clowner kommer du att bli det nu
Om du fortfarande inte är rädd för clowner kan du komma tillbaka när du har sett den nya filmatiseringen av Stephen Kings ”Det”. Andrés Muschiettis film är kul, välgjord och riktigt läskig!
Om du växte upp på 80-talet är sannolikheten stor att du skrämdes från vettet av Pennywise, Stephen Kings intergalaktiska mördarclown som blev tegelstensroman 1986 och tv-sänd miniserie fyra år senare.
Miniserien må ha satt sina spår i många av oss, men den har inte åldrats med värdighet och är idag ungefär lika läskig som en show med clownen Manne. Hög tid för en nytolkning med andra ord, och nu har vi äntligen fått en riktig biofilm med potential att ge ännu en generation biobesökare livslång clownfobi.
Och jag skojar inte. Obehagsribban läggs högt redan i filmens inledning, när en clownsminkad och psykotisk Bill Skarsgård tittar upp ur avloppsbrunnen för att säga hej till stackars Georgie Denbrough (Jackson Robert Scott). Premissen är som alltid: ”Stick in handen så får du tillbaka din pappersbåt”, men efterspelet är mer brutalt än vad vi någonsin hade kunnat ana.
Att man inte längre har någon tv-censur att förhålla sig till är inte den enda skillnaden gentemot miniserien. Man har också valt att enbart fokusera på de delar av boken som berättar om huvudkaraktärerna som barn, och bytt årtal från 1958 till 1989. Det senare är inget annat än ett genidrag: inte minst på grund av den våg av 80-talsnostalgi som har sköljt över oss de senaste åren. Jämförelser med Netflix-serien ”Stranger Things” är förstås oundvikliga, vilket såklart är extra kul eftersom ”Stranger Things” delvis är en hyllning till just Stephen Kings 80-talsproduktion.
På tal om ”Stranger Things” dyker Finn Wolfhard upp även här, som den glasögonprydde lustigkurren Richie. Tillsammans med Bill (Jaeden Lieberher), Ben (Jeremy Ray Taylor), Beverly (Sophia Lillis), Mike (Chosen Jacobs), Eddie (Jack Dylan Grazer) och Stanley (Wyatt Oleff) utgör han det så kallade ”förlorargänget”: filmens unga hjältar. Med fel skådisar hade det kunnat gå käpprätt åt pipan, men oj vilket skönt gäng det visar sig vara!
Med vardagliga problem som mobbare, mens och frånvarande (alternativt alldeles för närvarande) föräldrar har de påbörjat sin resa in i tonåren. De tjoar och tjimmar, badar, tjafsar, blir kära, snattar och hamnar i charmigt obekväma situationer. De är utstötta men de har varandra, och kanske är det just därför de – till skillnad från så många andra barn i småstaden Derry – klarar sig undan när clownen hemsöker dem, en efter en.
Clownen, ja. Den avtäcks tidigt och dyker sedan upp med ett stadigt femminutersintervall – inte sällan på överraskande sätt som ska få oss att hoppa till ordentligt. Att Stephen Kings mångfacetterade monster kan anta vilken form som helst för att matcha barnens största rädslor gör honom till en schweizisk armékniv av ruskigheter. Och du ska inte tro att du är fredad bara för att du ”vet” vad som kommer att hända: filmen tar sig väldigt stora friheter gentemot källmaterialet och verkar nästan göra det till en sport att överraska även dem som varit med förut.
Men hur läskigt det än är med döda småsyskon som tittar fram bakom hörn, tavlor som kommer till liv och ruttnande uteliggare med spetälska är clownformen värst. Och det är helt och hållet Bill Skarsgårds förtjänst. Han gör ungefär vad Heath Ledger gjorde med Jokern efter Jack Nicholson, och tonar ner de värsta pajaskonsterna till förmån för en mörkare och mer morbid rolltolkning. Huggtänder har han också, i mängder.
”Det” klockar in på två timmar och femton minuter men känns inte ett dugg för lång. Även om man har sparat halva historien till nästa film är det väldigt mycket som ska klämmas in. Bara en sån sak som att filmen har hela sju huvudkaraktärer att presentera ställer höga krav på effektivitet, och när barnen väl börjar lägga ihop pusselbitar och inse vad som behöver göras går allting väldigt fort. Derrys historia, som i romanen får breda ut sig över hundratals sidor, avverkas i bisatser och det djupare nystandet i vad Det faktiskt är för någonting lyser med sin frånvaro.
Men att 2017 års filmatisering av ”Det” inte är det episka och detaljerade mastodontverk som Stephen King gav ut 1986 gör den inte ett dugg sämre. Tvärtom gör sig historien ganska bra som ett mer lättuggat äventyr om sju barn som går samman för att möta ondskan i ett gammalt ödehus. Bäst av allt är att ”Det” faktiskt är en kul och varm film med hjärtat på det rätta stället – vilket egentligen borde vara en jättekonstig sak att säga om en film som handlar om en bestialisk mördarclown som sliter kroppsdelar av barn.
Miniserien må ha satt sina spår i många av oss, men den har inte åldrats med värdighet och är idag ungefär lika läskig som en show med clownen Manne. Hög tid för en nytolkning med andra ord, och nu har vi äntligen fått en riktig biofilm med potential att ge ännu en generation biobesökare livslång clownfobi.
Och jag skojar inte. Obehagsribban läggs högt redan i filmens inledning, när en clownsminkad och psykotisk Bill Skarsgård tittar upp ur avloppsbrunnen för att säga hej till stackars Georgie Denbrough (Jackson Robert Scott). Premissen är som alltid: ”Stick in handen så får du tillbaka din pappersbåt”, men efterspelet är mer brutalt än vad vi någonsin hade kunnat ana.
Att man inte längre har någon tv-censur att förhålla sig till är inte den enda skillnaden gentemot miniserien. Man har också valt att enbart fokusera på de delar av boken som berättar om huvudkaraktärerna som barn, och bytt årtal från 1958 till 1989. Det senare är inget annat än ett genidrag: inte minst på grund av den våg av 80-talsnostalgi som har sköljt över oss de senaste åren. Jämförelser med Netflix-serien ”Stranger Things” är förstås oundvikliga, vilket såklart är extra kul eftersom ”Stranger Things” delvis är en hyllning till just Stephen Kings 80-talsproduktion.
På tal om ”Stranger Things” dyker Finn Wolfhard upp även här, som den glasögonprydde lustigkurren Richie. Tillsammans med Bill (Jaeden Lieberher), Ben (Jeremy Ray Taylor), Beverly (Sophia Lillis), Mike (Chosen Jacobs), Eddie (Jack Dylan Grazer) och Stanley (Wyatt Oleff) utgör han det så kallade ”förlorargänget”: filmens unga hjältar. Med fel skådisar hade det kunnat gå käpprätt åt pipan, men oj vilket skönt gäng det visar sig vara!
Med vardagliga problem som mobbare, mens och frånvarande (alternativt alldeles för närvarande) föräldrar har de påbörjat sin resa in i tonåren. De tjoar och tjimmar, badar, tjafsar, blir kära, snattar och hamnar i charmigt obekväma situationer. De är utstötta men de har varandra, och kanske är det just därför de – till skillnad från så många andra barn i småstaden Derry – klarar sig undan när clownen hemsöker dem, en efter en.
Clownen, ja. Den avtäcks tidigt och dyker sedan upp med ett stadigt femminutersintervall – inte sällan på överraskande sätt som ska få oss att hoppa till ordentligt. Att Stephen Kings mångfacetterade monster kan anta vilken form som helst för att matcha barnens största rädslor gör honom till en schweizisk armékniv av ruskigheter. Och du ska inte tro att du är fredad bara för att du ”vet” vad som kommer att hända: filmen tar sig väldigt stora friheter gentemot källmaterialet och verkar nästan göra det till en sport att överraska även dem som varit med förut.
Men hur läskigt det än är med döda småsyskon som tittar fram bakom hörn, tavlor som kommer till liv och ruttnande uteliggare med spetälska är clownformen värst. Och det är helt och hållet Bill Skarsgårds förtjänst. Han gör ungefär vad Heath Ledger gjorde med Jokern efter Jack Nicholson, och tonar ner de värsta pajaskonsterna till förmån för en mörkare och mer morbid rolltolkning. Huggtänder har han också, i mängder.
”Det” klockar in på två timmar och femton minuter men känns inte ett dugg för lång. Även om man har sparat halva historien till nästa film är det väldigt mycket som ska klämmas in. Bara en sån sak som att filmen har hela sju huvudkaraktärer att presentera ställer höga krav på effektivitet, och när barnen väl börjar lägga ihop pusselbitar och inse vad som behöver göras går allting väldigt fort. Derrys historia, som i romanen får breda ut sig över hundratals sidor, avverkas i bisatser och det djupare nystandet i vad Det faktiskt är för någonting lyser med sin frånvaro.
Men att 2017 års filmatisering av ”Det” inte är det episka och detaljerade mastodontverk som Stephen King gav ut 1986 gör den inte ett dugg sämre. Tvärtom gör sig historien ganska bra som ett mer lättuggat äventyr om sju barn som går samman för att möta ondskan i ett gammalt ödehus. Bäst av allt är att ”Det” faktiskt är en kul och varm film med hjärtat på det rätta stället – vilket egentligen borde vara en jättekonstig sak att säga om en film som handlar om en bestialisk mördarclown som sliter kroppsdelar av barn.
| 7 september 2017 05:30 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (9)
Bättre i hehet men mindre obehagliga scener än förväntat. Inte för att det är något dåligt i sig, för man fick mer tid till karaktärerna än vad man brukar få vid Hollywood-skräckisar.
Humorn som fanns fungerade bra i samspel med handlingen utan att det blev fånigt. Bill Skarsgård gjorde ett bra jobb med att gestalta Pennywise. Mystiken bakom clownen och spänningen höll rakt igenom även fast de marknatsfört filmen med hans ansikte rakt igenom. Det är något som Bill bör få en stor eloge för. De resterande av skådespelarna tycker jag gör sina roller väl men ibland kan man se igenom lite grann känner jag, men man kan inte heller kräva för mycket utav barn. De flesta av barnskådespelarna kommer ha ljusa framtider inom filmbranschen.
Kameraarbetet och bilden var optimal som man alltid kan vänta sig av rullar från filmenshuvudstad. Ljudarbetet däremot kunde jag känna tog ut mig från filmen lite nu och då. Det var ett tydligt mönster hur de byggde upp för att en jump-scare skulle ta plats vilket gjorde de mer efftektlösa och lite löjliga efter ett tag. Ljudet var dock bra vid dialog och scener som innehöll mer suspense än ren terror och jump-scares.
Sist men inte minst är det alltid svårt att göra en film på en bok, speciellt för de som redan läst boken innan. Överraskningsmoment försvinner och saker som läsarna anser är viktigt tas inte alltid med. Dock så får man försöka bortse från detta och se produkten för vad den egentligen är.
En solklar trea tycker jag att den förtjänar.
Läs mer
En liten besvikelse faktiskt. Har inte läst boken. Inte speciellt läskig, även om ljudeffekterna verkligen försöker skapa skrämsel. Bra skådespelarinsatser av barnen, men tyvärr på tok för seg på slutet. Antar att sensmoralen är att man ska hålla ihop o våga möta sina rädslor. Får bara en svag 3 av mig. Vill ni se något bättre i samma genre så rekommenderar jag Butterfly effekt, den är asbra med liknande storyline.
Läs mer
Kanongrym filmatisering (och skådespeleri i världsklass). Enda orsaken till att jag inte ger filmen en 5:a är att de överanvände (i mitt tycke då) jumpscares. Dvs hade de haft mer smygande otäck "creepyness" istället, hade det varit en perfekt film.
Läs mer