Instängd (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ett år efter en fruktansvärd och tragisk olycka träffas sex väninnor för sitt årliga äventyr. Denna gång ska de undersöka grottor i en av avlägsen del av Appalacherna. Djupt nere i grottorna är olyckan framme igen då ett stenblock faller ner och blockerar utgången. Väninnorna får veta att Juno, expeditionens ledare som alltid försöker pressa sig själv till det yttersta, har fört dem till en outforskad grotta. Ingen vet att de är där och ingen kommer att rädda dem. Gruppen delar på sig och var och en kämpar för att hitta en annan utväg ur grottan. Men - det finns något annat som lurar under ytan, i jordens inre: monstruösa men ändå människoliknande varelser som anpassat sig totalt till ett liv i mörker. När vännerna förstår att de är villebråd vaknar deras mest primitiva instinkter till liv och de börjar föra ett regelrätt krig mot en fiende som attackerar utan förvarning, gång på gång - ett krig mot obeskrivlig skräck.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: INSTäNGD

Grottvandring för levnadströtta

Ett kom-ihåg for Neil Marshall inför framtiden: Hoppas inte framgången för denna film får dig att skena iväg med budgeten i nästa och släppa det rätta enkla handlaget. Keep it real nästa gång också.

De sex brudarna i ”The Descent” behöver inga grabbar för att blir räddade undan tuffa situationer. Istället får de vilken extremsportare som helst att framstå som mumintrollet med sin konstanta jakt på nya adrenalinframkallande nöjen. Att bege sig frivilligt ner i trånga och mycket mörkar grottor är till exempel inte att rekommendera för veklingar. Personlighetsanalysen för de hugade borde hamna hyfsat nära Batmans och saknas triggande barndomstrauman kan miljöerna i sig få den mest balanserade att trä på sig gummidräkt och spöa omgivningen (tydligen ska hallucinationer vara en vanlig bieffekt av detta folknöje).

Faktum är att filmens huvudsakliga huvudperson Sarah (spelad av stenhårda Shauna MacDonald) redan tagit sig igenom det värsta scenariot i livet genom att ensam överleva den bilolycka som tog både man och dotter ifrån henne (uppenbarligen tyckte någon högre makt att hennes lidandekvot inte var tillräcklig i och med detta). Bilolyckan skildras i filmen brutalt och spektakulärt och sätter effektivt stämningen för det som komma skall. Regissören Neil Marshall vet nämligen vad det väsentliga i en god splatterfilm är: kampen för överlevnad och mycket action. Det tar inte lång stund för våra hjältinnor att inse att expeditionsledaren, den exhibitionistiska överlevnadsexperten Juno medvetet fört in dem i en dittills outforskad grotta, där de saknar möjlighet att hålla koll på sin position i förhållande till utgången. När sen tillbakavägen blockeras genom stenras sätter stresshormonerna igång. Dessvärre är detta den bättre av två onda nyheter: grottan bebos nämligen av fula hårlösa bestar (föreställ dig en Gollum som blivit rabiessmittad och injicerat tillväxtpreparat) som i och med tjejernas intrång i deras fina, rymliga bostadsrätt fått den perfekta ursäkten att hänge sig åt sin favoritlast - att äta mycket kött utan att använda bestick.

Det drar oundvikligen till en kamp för överlevnad och för varje död karaktär ökar även vår lust att ge igen och se fulingarna få sig en hacka eller två i huvudsvålen. Mängden av blod och gore kantrar inte över till komik, utom möjligen när Sarah plaskar runt i den charmiga sjön av blod, prydd av en myrstack av människoskallar. Vi får vårt lystmäte av våld och spetsiga vapen (bergsbestigarhackor!) tillfredställt, men här saknas inte heller subtilare skräck - ålandet genom kroppsnära stenformationer blev riktigt outhärdligt.

Faktum är att hela miljön är fantastisk – klockrenare än så kan inte klämmas fram oavsett specialeffektsbudget. Regissör Neil Marshall, även kallad den brittiska skräckfilmens stora framtidshopp, vet väl att få oss involverad nog i karaktärernas fortsatta väl och ve och exponerar det inledningsvis i skogsstugans trygghet. Gemytet och det vänliga småpratet kunde inte heller vara längre ifrån det som komma skall. Gott så. Sedermera ska vi också tacksamt nog slippa från pseudofördjupningar som ska krystas fram precis innan någons dödsögonblick. ”The Descent” saluför således inte om någon avancerad karaktärsgestaltning utan snarare gängse typskildring: den tappra olycksdrabbade, kicksökaren, exhibitionisten, den lojala vännen, "lillasystern" och "korridormamman". Dialogen håller sin förståeligt nog innanför ramen för det som händer här och nu och då blir inte heller bristen på karaktärsfördjupning något problem - filmen hymlar inte med sina ambitioner att skrämma skiten ur oss och tappar inte för en sekund fokus på det viktiga. Och det viktiga är som sagt att överleva. Om det går.

Oskar Smulski Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Ljusbus
En film jag faktist tycker är mycket bättre med snarlik premiss om än annorlunda miljöer är Pandorum.
Ljusbus
Hade förväntat mig en skrämmande, klaustrofobisk skräckfilm. Tyvärr fick jag ingetdera.

Om vi börjar med början, tycker jag väl den var sådär. Den lyckas introducera Sarah främst, men även Juno på ett bra sätt eftersom hon antar ledarrollen. De andra karaktärerna känns mest som blivande kanonmat vid det här laget. Olyckan tycker jag inte heller lyckas sätta stämningen - det är faktist sant för hela inledningen, dock har vi en ganska trevlig stund med tjejgänget i stugan. När de sedan för första gången beger sig mot och ner i grottan bli filmen bättre, atmosfären tätare och tyngre. Det är endast här och fram till monstrena introduceras som jag faktiskt tycker filmen är bra. Upptäckarglädje, trånga passager, panik, skräck - fantastiskt. När monstrena sedan väl kommer, går filmen neråt igen. Det blir en actionfest, endast.

De sakerna jag stör mig mest på är väl främst att den främst förlitar sig på jump-scares och misslyckas (försöker inte??) med att bygga upp en spänning. Det var enkelt att förutspå nästan varje gång en jump-scare skulle komma, vilket gör saken ännu värre. Det andra jag störde mig på var ljussättningen och känslan av klaustrofobi och instängdhet, eller rättare sagt, avsaknaden. Grottan är fylld med fler stora underjordiska salen än vad den är med trånga passager, och i princip alla passager förutom den som stängde in dem är stora nog att upprätt löpa genom. How convinient. Den är också alldeles för ljus. Visst, det kanske hade blivit konstigt ur ett filmperspektiv att göra den mörkare, men det känns fel. Monstrena i säg känns okej, även om det blir lite okonsekvent när det gäller vad de faktist hör och när osv. Har de dessutom inget luktsinne liksom??

Ett härligt tjejgäng och ett hyfsat starkt mittenparti är det enda som gör att den undviken bottenbetyget. 2/5.
Phip
Tyckte att filmens första halva var helt fantastisk, sen tappar den och den andra halvan faller inte alls mig i smaken.
Visa fler (20)

Relaterade filmer