Inland 2020
Synopsis
En ung kvinna från Stockholm flyttar till sin pojkväns hemort. Men relationen tar slut innan de hunnit fram. Hon tar ett jobb och blir kvar av skäl hon själv inte riktigt begriper. Samhället har andra, okända koder. Hur blir man en del av något nytt?
Info
Originaltitel
Inland
Biopremiär
9 oktober 2020
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Folkets Bio
Åldersgräns
7 år
Längd
Lovande men riktningslös debut
Jon Blåheds film ”Inland” ligger nog rätt nära den typiska bilden av Sverige utomlands - vi är stoiskt rediga och bor i ett kargt, avfolkat land, bland ändlösa skogar och hisnande landskap. När regissören väljer att debutera med en filmatisering av Elin Willows debutroman ”Inlandet” är det ett vågat drag - en debut baserad på en debut. Samtidigt är det ganska smart – här finns få förväntningar och en hel del frihet att röra sig med – fast vilken väg blir det?
"Inland" är en film som bottnar mycket i den friheten och en allmän känsla av huvudpersonen riktningslöshet. Den berättar historien om ung Stockholmstjej som var på väg att flytta till ett litet samhälle i Norrland med sin kille men förhållandet tar slut redan i bilen på väg upp. Omständigheterna är vaga, men det är meningen. Inlandet är en tyst, inkännande film som mestadels fokuserar på huvudpersonens inre och stoiska försök att skapa sig ett liv i ett samhälle där hon egentligen inte hör hemma.
Varför den medvetet namnlösa huvudpersonen - spelad av duktiga men lite tillrättalagda Irma von Platen - stannar i samhället förblir en gåta. Hennes väninnors alltmer enträgna och obesvarade samtal lämnas hängande i luften. Kanske är det tjejens ovilja att medge nederlag. Kanske börjar samhället med alla sina enkla men hjälpsamma invånare (fina insatser av Albin Grenholm och Eva Melander) växa på henne. Klart är i alla fall att något växer inuti henne – mellan vardagsscener med jobb på lokala snabbköpet, snack vid matbordet och sträcktittande på ”Morden på Midsomer” (givetvis på gammal dvd och tjocktv, vad annars!) får vi se huvudpersonen vada paniskt genom skogar i lårhög snö och vakna av okontrollerat näsblod om natten.
Helt klart står något inte rätt till men som publik ges vi ingen definitivt dramaturgisk lösning - det är inte ens säkert att ”Inland” är en film om psykisk ohälsa. Det finns inslag av melankoli, coming of age och rentav body horror – men filmen vill inte binda sig till en genre.
Här finns skönt befriande scener – främst med filmens mest strålande stjärna, en uppstoppad björn. Jag misstänker dock att filmens eviga antydningar om det som pågår kommer att gå många på nerverna.
Här finns skönt befriande scener – främst med filmens mest strålande stjärna, en uppstoppad björn. Jag misstänker dock att filmens eviga antydningar om det som pågår kommer att gå många på nerverna.
Bildspråket är fint om än väntat med de hisnande vintriga landskapsvyer vi förknippar med Norrland medan det elektroniska soundtracket med sin nerviga dissonans försöker lite väl mycket.
Less is more i det här fallet! Det är som om filmen är på väg någonstans, men når inte fram utan åker in på någon snöig avfart som inte leder vidare. Trots detta är det något med stämningen, anslaget och det kaxiga slutet som får mig att tänka att Jon Blåhed är en regissör som har potential att växa i myllor i inlandet, vid kuster och på biodukar.
Less is more i det här fallet! Det är som om filmen är på väg någonstans, men når inte fram utan åker in på någon snöig avfart som inte leder vidare. Trots detta är det något med stämningen, anslaget och det kaxiga slutet som får mig att tänka att Jon Blåhed är en regissör som har potential att växa i myllor i inlandet, vid kuster och på biodukar.
| 8 oktober 2020 22:20 |
Läs mer om
Oskar Möller
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
En kvinna från Stockholm ska flytta med sin pojkvän upp till Norrland, på väg upp i bilen gör han slut. Hon åker med ändå för att se om hon kan få en nystart. Men hon har svårt att komma tillrätta i den lilla byn, och hennes kropp stretar emot kylan och det antingen konstanta mörker eller konstanta ljuset.
Ska vara lite "artsy" i filmandet, men den stretar lite åt alla håll, ska den vara mystisk? Ska det vara ett drama? eller har dem snurrat in sig i ett meningslöst virvarr??
Blir inte klokare 90min senare, långfilmsdebut av Jon Blåhed. Satt kvar hela biovisningen men slumrade till bitvis, känns inte som en biofilm iallafall, spar slantarna till den går upp på svtplay....betyget blir en svag 3a...
Cast:Irma Von Platen, Eva Melander, Albin Grenholm mfl...
aaa