Ink 2009

"Ink" handlar om kampen mellan den goda kraften och den onda. Den goda kraften i form av Storytellers ger oss hopp och styrka genom goda drömmar, medan den onda kraften, Incubus, manipulerar vårt undermedvetna med desperation genom mardrömmar. Mitt i allt detta finner vi John och Emma, en alkoholiserad arbetsnarkoman och hans dotter, som han sällan träffar. De dras in i drömmarnas farliga värld och tvingas att kämpa för Johns själ och rädda Emma från en evig mardröm.

Independentfilmen "Ink" kostade endast 250 000 dollar att producera, vilket är väldigt lite för en film.  Men det märks knappast, då filmen har en fantastisk kvalité och specialeffekterna känns riktigt äkta.

Filmen är skriven och regisserad av Jamin Winans, producerad av hans eget bolag Double Edge Films tillsammans med Kiowa K. Winans. Filmen hade premiär på Santa Barbara International Film Festival 2009 och visades även på Cancun Film Festival (där den vann en Best International Feature Award). Eftersom inget större filmbolag ville distribuera "Ink" så gjorde Winans det själv, genom att skicka filmen till independentbiografer och sälja dvd:er via sin hemsida.

Filmen levererar en fantastisk bild efter en annan och ett grymt manus. Jag sitter konstant med rysningar över hela kroppen och tårar i ögonvrån. Det är inte varje dag man kommer över en sådan här sagolik, visuellt fenomenal berättelse - den låter publiken tänka och samtidigt njuta av varje scen istället för att leverera allt på en gång. Det är en skön brytning från kommersiella filmer där åskådaren får allt serverat på silverfat. Soundtracket, självklart producerat av Jamin själv, är bland det bästa jag hört. Med en blandning av mystik och vemod förstärker det filmens varje sekvens.

Ibland etsar sig vissa sekvenser eller scener sig fast i ens minne och det finns speciellt en scen som jag aldrig kommer att glömma i "Ink", och det är, enligt mig, den bästa filmscenen någonsin. I berättelsen finns en blind vägvisare vid namn Jacob, och scenen i fråga utspelar sig när han står i en stad och räknar högt - "one, two, three, four..." samtidigt som han trummar takten på benet.  Sakta men säkert drar musiken igång och trafikljus och människor som utför sina vardagliga sysslor börjar följa takten. Jacob tar sedan fram en portfölj med grammofonliknande innehåll och sätter igång en kedjereaktion av händelser som leder till det han från början menade att göra.

Det var länge sedan jag såg en film som inte går att skaka av sig, glömma eller ger en rysningar av olika anledningar. "Ink" däremot ger mig allt ovanstående, varje gång, även om jag bara lyssnar på soundtracket på tunnelbanan.