Ingen riktig finne (2012)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En far och en son beger sig ut på en resa som utvecklas till en musikalisk färd in i känslor och minnen av den finska immigrationen till Sverige; historier om skam, brott, alkoholism och familjehemligheter.
Visa hela synopsis

VISA 1 ALTERNATIV

DÖLJ ALTERNATIV

Betyg
Läs recension
3.2 av 6 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: INGEN RIKTIG FINNE

Fantastiskt finskt och finstämt
Sorgmodig dokumentär om finsk arbetskraftinvandring och dess följder för den andra generationen som blev kvar eller flyttade ”hem” igen. "Ingen riktig finne" är en otroligt vacker och rörande musikalisk roadmovie om sökandet efter sina rötter, om försoning och om acceptans av det som sedan blev.

Kai Latvalehto är lyckligt gift och har en fin son på 5 år. Han har en karriär som rockmusiker och bor i finska Uleåborg med familjen. Allt verkar bra på ytan men där under saknas något och Kai ger sig ut på en resa mot barndomsstaden Göteborg med sin far Tauno för att eventuellt hitta det som fattas eller för att åtminstone dämpa saknaden.

Det blir en känslosam resa genom ett regnigt Sverige. De båda männen pratar, minns och gör upp med sina minnen och varandra. Detta far- och sondrama med svek, alkoholism och hemligheter i bakgrunden är nog så intressant, men för att göra det hela än mer tilltalande ackompanjeras resan av melankolisk finsk musik som iscensatts "live" längs deras väg i snygga Kaurismäki-inspirerade nummer på åkrar, utanför Slussen och i parker som paret passerar. Musiken som spelas är från 70-talet, skriven av hemlängtande exilfinnar och framförd av andra generationens diton som Anna Järvinen och Marcus Fagervall för att nämna ett par av begåvningarna vi får äran att lyssna på. För det är en ära. Musiken liksom artisterna är helt underbara. Det är tusen sjöar och bastubad med ton av falukorv, det är hjärta och smärta, ledsamt men ändå uppmuntrande.

För mig som inte heller är någon riktig finne men aldrig någonsin svensk - fastän född och boende här, blir det riktigt vemodigt flera gånger och jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken när jag hör de två vuxna männen tala ärligt och innerligt om sin längtan, men också bitterheten och sorgen över det odefinierbara och ständigt saknade. Det handlar så mycket om mig, min rotlöshet och min längtan hem, till vart hemma nu än må vara och det är tröstande att höra andra tala om samma vilsenhet. Och jag kan inte tänka mig annat än att historien, som ändå är så mångas i vårt samhälle, berör även dem som inte delar dessa erfarenheter då filmen på ett mer generellt plan handlar om så mycket mer än bara två sökande finnar. Det handlar om acceptans av det som inte går att förändra, om att förlikas med vem man är och har blivit och om försoning med sitt eget yngre jag, sitt öde och sin historia eller som Kai i filmen - med sin far.

Emellanåt är det aningen ostyrigt i berättandet. Det känns som att filmskaparna inte riktigt vet vart resan ska bära och med dokumentär är i och för sig sådant förlåtligt även om det helst inte ska märkas för mycket. Jag hade dessutom önskat lite mer fokus på det som ändå var faktiska resans mål, Göteborg och uppväxten där. Nu blir det ett kärt men ganska kortvarigt återseende med några barndomskamrater, varken mer eller mindre och kanske är det bara jag som vill böka in mig ytterligare för det är väl som man brukar säga, att det inte är målet som är viktigast - utan själva resan och på så vis stämmer det. "Laulu kotiikävästa" (sången om hemlängtan) heter dokumentären på finska, och även om Göteborg nås, musiken tystnar och filmen tar slut så finns kanske den där längtan fortfarande kvar, men finner ändå förhoppningsvis i och med just färden sin lindring och ger Kai lite ro och den där saknade pusselbiten åter.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
18056
Dom är inte greenscreenade. Se här: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=444030842342678&set=a.200837903328641.49845.190897990989299&type=1&theater
Jonathan Elfving
Är det en riktig dokumentär, eller mockumentär? För bilscenerna såg lite greenscreenade ut.

Veckans populära filmer

Visa fler