I Wanna Dance with Somebody 2022

Drama Biografi Musik
USA
144 MIN
Engelska
I Wanna Dance with Somebody poster

Synopsis

En känslomässig hyllning till Whitney Houstons liv och musik - en av de största kvinnliga R&B-popvokalisterna genom tiderna. Följer hennes resa från dunkel till musikalisk superstjärna.
Ditt betyg
3.5 av 4 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
I Wanna Dance with Somebody
Biopremiär
21 december 2022
DVD-premiär
20 mars 2023
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Sony Pictures
Åldersgräns
7 år
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

21 december 2022 | 15:00

Whitneys stjärna lyser i fin men inte helt lyckad biopic

RECENSION. Stjärnskottet Naomi Ackie fullkomligt lyser som Whitney Houston i denna biopic vars främsta problem är att den blir just det - en väldigt typisk biopic.
Whitney Houston var en av våra största artister och röster inom musiken, så pass att hon fick smeknamnet ”The Voice”. Men med bästsäljande album å sidan så präglades hennes karriär av svåra missbruksproblem. Därför är det med aning skepsis man bänkar sig framför en biopic om stjärnan, då många filmer inom den genren har en tendens att fokusera på just missbruk.
 
Därför är det med glädje man ser att regissören Kasi Lemmons (”Harriet”) valt att skildra Houston som en viljestark, inspirerande stjärna istället för en tragisk missbrukare. Redan från första scenen när Whitney (Naomi Ackie) övar på att sjunga under strikta instruktioner av mamma Cissy (Tamara Tunie) så är det klart att Whitney älskar att sjunga och att det är det hon är menad att göra. Men hon är också en fri men lagom kaxig själ som tyngs ner av andra vars behov hon måste tillfredsställa.
 
Hade Lemmons satsat helhjärtat på detta tema hade filmen troligen lämnat ett starkare intryck. Men istället för att helt lära känna Whitney på djupet och landa i hennes tankar och upplevelser så blir det en ofta snabbspolad summering som kanske av respekt inte vågar gå in på personliga detaljer. Istället för att injicera hennes musik i berättelsen (som den briljanta ”Rocketman”) så bjuder man på lite väl långa musiknummer som inte tillför så väldigt mycket medan den dramatiska musiken är av malplacerad TV-filmstyp.
 
Det är synd, främst för att Ackie (”The End of the F***ing World”, ”Master of None”) lyser i huvudrollen. Hon fångar med en tilltalande glöd både Whitneys utstrålning och stjärnglans men även hennes beundransvärda bett och attityd. Samtidigt som vi känner med hennes frustration kring omvärlden som sviker henne - från den pengafifflande pappan till den buande publiken på en R’n’B-gala - så blir vi lika glada när hon slår igenom och drömmarna uppfylls.
 
Filmens hjärta bultar som bäst när kärleken kring Whitney skildras, inte minst med lesbiska bästa väninnan/partnern Robyn Crawford (Nafessa Williams, ”Black Lighting”). Deras scener värmer lite extra men även Tunie är fin och Stanley Tucci är pålitligt stabil som den typen av milda manager/mentor han numer spelar i sömnen.
 
Det finns mycket kärlek och respekt i Lemmons regi att man många av filmens svagheter kan skuggläggas manusförfattaren Anthony McCarten. Hans tidigare verk ”The Theory of Everything”, ”Darkest Hour” och ”Bohemian Rhapsody” har varit typiskt tillrättalagda biopics där skådespel överskuggat en slätstruken story. Det är synd att Whitneys historia landar i samma fack då hon och hennes legend förtjänar något större och bättre.
 
Men det finns fortfarande ett befriande fokus på hennes talang och karriär framför det personliga, något tyvärr ovanligt inom biopic-genren. I kombination med sympatiska skådespelare och några minnesvärda scener (inte minst slutet) så är det en biopic som liksom några av Whitneys mindre kända låtar kanske inte erbjuder fyrverkerier men en fin stund värd din tid.
| 21 december 2022 15:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
3
Bohemian Rhapsody, Elvis och nu filmen om Whitney är alla välgjorda filmer om ikoniska artister där musiken får stå i centrum. Jag tycker dock ingen träffar mitt i prick men samtliga är ändå ett måste för alla hardcore fans. Om trenden håller i sig lär så lär det nog snart komma liknande filmer om Britney, Eminem, Michael Jackson och Snoop dogg.
Läs mer
4
När bioåret närmar sig sitt slut så brukar det vanligtvis komma några storfilmer som ska locka till sig publik. Ofta rör det sig om en film om verkliga händelser och personer som har levt och är kända inom musik eller någon annan populärkultur. I år blev det storstjärnan Whitney Houstons tur. Jag har varit på mitt näst sista biobesök för detta år och det blev just denna biopic om Whitney Houston som går under namnet “I Wanna Dance with Somebody”. Jag ska berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. "I Wanna Dance With Somebody" är en biografisk film baserad på sångerskan Whitney Houstons storartade liv där vi får följa hennes känslofyllda och livfulla resa genom hennes karriär och musik. Naomi Ackie har fått den stora utmaningen att gestalta denna legendariska musikikon som för många var kända under benämningen "The Voice". Det första jag kommer att tänka på när jag hör namnet Whitney Houston är en stark sångröst. En sångröst som får håren att resa sig på armarna varje gång man hör den ljuva stämman. Vad jag dessvärre också förknippar med Whitney Houston är tragik såsom drogmissbruk och manligt sällskap som utsatte denna stackars kvinna för misshandel. Lyckligtvis så har filmens regissör Kasi Lemmons valt att med hjälp av manusförfattaren till de biografiska filmerna ”The Theory of Everything” och ”Bohemian Rhapsody” berätta en lite gladare historia som fokuserar på den stora artisten med den mäktiga rösten. Man för följa hur en ung Whitney Elizabeth Houston sjunger gospel och bli upplärd av sin musikaliska mamma. Whitneys mamma tappar inför en konsert rösten och dottern får rycka in. Musikfolk råkar höra henne sjunga och där tar resan vid med skivkontrakt och en lysande karriär inom musikbranschen. Vid sin sida har hon vännen Robyn Crawford (Nafessa Williams) som stöttar henne. Deras vänskap växer till en kärleksrelation som inte accepteras av pappan som vill vara hennes maneger. Men Whitney vill inte vara styrd. Så hon blir sin egen manager istället för att hon vill ha sin frihet. Det är grundpelaren för den historia vi får följa. Missbruket och den destruktiva relationen med Bobby Brown hamnar alltså i skymundan vilket jag tycker att talar till filmens fördel. Man får förvisso aldrig riktigt lära känna Whitney Houston på djupet. Men jag tycker inte att det är nödvändigt. Man vill se en glad solskenshistoria som hyllar Whitney för hennes magiska röst. Därav levereras långa musikinslag vilket jag gillar. För inte allt så längesedan fick vi också en film om rockikonen Elvis Presley. Där var just problemet att man inte fick höra många hela låtar. Det får man här. Liveuppträdanden blandas omgivningens upplevelser då man får se Whitneys uppträdanden som TV-inslag eller liknande. Utöver detta så rullar handlingen på ganska snabbt och större delarna av hennes karriär hinns med. Filmen “The Bodyguard” får man höra musik ifrån också. Det blir inte jättemycket fokus på själva filminspelningen. Och Kevin Costner medverkar bara som en inklippt scen ifrån den riktiga filmen. Fokuset är alltså som jag tidigare var inne på musik. Och framförallt så fokuseras det på Whitney kamp om att få vara den artist hon ville vara. Hon ville inte bli placerad i ett fack. Hon ville göra musik för alla vilket gjorde många av den svarta befolkningen upprörda för att hennes musik ibland lät för vit. För Whitney var det viktiga att förmedla en känsla och en sådan utgörs inte av en hudfärg. Den inställningen gillade jag hos henne och jag gillar även att detta blev filmens stora fokus. Tragik och fin musik blandas i en bra kombination som skapar ett fint minnesdokument av en väldigt talangfull stjärna. Skådespelerskan Naomi Ackie får verkligen glänsa som Whitney Houston och hon sjunger låtarna bra. Jag kan inte annat än att ge filmen “I Wanna Dance With Somebody” en stark fyra av fem möjliga i betyg. Man får bra musik och en gripande och fin historia om musikalisk skaparglädje. Mycket mer kan man inte begära.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu