I'm Still Here (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
"I'm Still Here", regidebuten från den Oscarsnominerade skådespelaren Casey Affleck, är ett träffsäkert porträtt av ett tumultartat år i den internationellt erkände skådespelaren Joaquin Phoenix liv. Filmen följer den tvåfaldigt Oscarsnominerade aktören när han 2008 proklamerar att han drar sig tillbaka från sin framgångsrika skådespelarkarriär för att istället satsa på hip hop. Filmen är en skildring av en artist som står vid en livsavgörande korsning. Genom att trotsa förväntningarna lyckas filmen utforska vad mod och kreativitet innebär, och vad ett liv framför kameran kan göra med en människa.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: I'M STILL HERE

Tveksamt karriärval, Phoenix
När man vet att det är en mockumentär kan man inte annat än beundra Joaquin Phoenix skådespelartalang och uthållighet. Men även om det inte är hans totala undergång vi bevittnar, så är det ett tveksamt karriärval. För trots att projektet är intressant är det aningen överdrivet och många har redan tröttnat på turerna kring den bråkiga "ex"-skådisen och bestämt att de inte bryr sig.

Jag såg "I'm Still Here" exakt en dag innan regissören Casey Affleck gick ut och erkände att det hela var ett påhitt. Jag är därför i den udda positionen av att ha sett filmen frågandes, medan recensionen skrivs vetandes.

För visst var det den fråga man sysselsatte sig med mest. Är det en bejublad stjärnas totala fall jag sitter och ser eller är det meningen att jag ska lista ut att det hela är ett skämt?

Enligt Affleck fanns ett par hintar, men tydligen inte tillräckligt eftersom många recensenter i USA beskrev det tragiska porträttet av Phoenix. Själv var jag inte helt bombsäker, men det fanns ändå tillräckligt med tecken för att mina tankar skulle ta vägen förbi Anna Odell - konstfackstudenten som spelade psyksjuk och sedan kallade det för konst.

Framför allt undrade jag om en så god vän (tillika svåger) som Affleck, skulle hänga ut Phoenix och hans misär på det sättet som görs. Jag blev också misstänksam av Sean 'P Diddy' Combs roll. Den i verkliga livet skivbolagsbossen som nyligen spelade det samma i "Get Him to the Greek" bara råkar vara den enda musikproducent som är intresserad. Varför låtarna Phoenix spelar upp för honom är förvånansvärt välproducerade i jämförelse med de pinsamheter han framför live får inte heller någon förklaring.

Mockumentären börjar med bilder från Phoenix lyckliga barndom (inte heller dessa äkta) och efter snabba klipp ur hans framgångsrika karriär ser vi honom skäggig, fet och smutsig i trasig luvtröja prata om hur ytligt och falskt Hollywood är. Han bestämmer sig för att han inte vill stå och ta order av någon regissör, utan istället ge något av sig själv genom att skriva rap-texter.

Han försöker slå igenom, samtidigt som han knarkar, beställer prostituerade till rummet, slåss med sina vänner och är ett allmänt svin. Det går bara mer och mer utför och när verklighetens medier öser hån mot den nya Phoenix vävs reaktionen in. Botten nås i en buske i New York där han bryter ihop och hulkar att han har förstört sitt liv genom den här idiotiska idén.

Om man tror att det är en dokumentär så är det här ögonblicket hjärtskärande. Hela filmen framkallar faktiskt känslor, oavsett vad man vet om dess sanningshalt. Det finns roliga, genanta och sorgliga stunder. Man känner vemod, förundran och äckel.

Och tolkar vi konst som något som får oss att fundera och reagera - då räknas "I'm Still Here" i allra högsta grad in och kanske gör det filmens existens även berättigad. Den har ju fått hela världen att prata.

Men jag undrar ändå hur Phoenix tänkte (svar på detta kommer säkert i dagarna när han igen ska närvara hos David Letterman, denna gång som sitt gamla jag). Såg han det bara som den ultimata utmaningen som skådespelare, att gå in i rollen som någon annan med väldig inlevelse i två hela år? Betyder det ändå inte att han nånstans var trött på Hollywood och behövde något nytt? Och om man beter sig som ett as i 700 dagar, kan man då bortförklara det med att säga att man bara spelade?

På något sätt har anledningen till att filmen gjorts på något sätt getts likamedtecken med dess kvalitet. Hade det varit en riktig dokumentär borde ämnet varit för utlämnande för att få visas. Som mockumentär kan man beundra modet, kreativiteten och inte minst Phoenix skådespeleri - det måste funnits många stunder då han velat dra på smilbanden.

Men de tar ändå det hela aningen för långt. Phoenix allt bråkigare beteende ihop med några alltför magvändande scener gör att man önskar sig långt bort ibland. 

Och med tanke på hur alla pratat om Phoenix sabbade karriär i två år är väl frågan nu - inte om han gjort sitt livs roll, utan om branschen och publiken är villiga att förlåta honom för det.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Wugllabang
Riktigt bra och intressant mockumentär som skildrar en mans individuella undergång ganska gripande. Joaquin Phoenix är helt fantastisk och hans prestation här måste vara en av de mest ambitiösa i filmhistorien, han definierar verkligen method-acting och tar det till en ny nivå. Inte en enda stämma känns falsk även när han är med i intervjuer och "lurar" folk live, kan bara tänka mig hur påfrestande det måste vara för honom. 

Det faller ju lite på att man vet att det är ett skämt, men om man flyttar det åt sidan och kollar på det som ett mörkt drama om en arrogant sociopat som tappar förståndet av sin hybris så är det en fantastisk film. Joaquin Phoenix kan mycket väl vara tidernas bästa skådespelare i mitt tycke och här så gjuter han det verkligen, en felfri prestation. Älskade även slutet på filmen som träffade mig rätt hårt. Svag fyra. 

4/5.
Användare borttagen
Väldigt bra film där Phoenix fullkomligt briljerar!
Användare borttagen
Väldigt bra film där Phoenix fullkomligt briljerar!
Visa fler (21)

Veckans populära filmer

Visa fler