I Called Him Morgan 2016

Dokumentär
Sverige
92 MIN
Engelska
I Called Him Morgan poster

Synopsis

En snöig natt i februari 1972 skjuts den berömde jazzmusikern Lee Morgan till döds av sin fru Helen under en spelning på en klubb i New York. Mordet sänder chockvågor genom jazzvärlden och minnet av händelsen förföljer dem som kände paret Morgan. Den här musikdokumentären är ett kärleksbrev till två unika personligheter och musiken som förde dem samman. En film om kärlek, jazz och Amerika.
Ditt betyg
2.6 av 5 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
I Called Him Morgan
Biopremiär
31 mars 2017
Digitalpremiär
31 juli 2017
Språk
Engelska
Land
Sverige
Distributör
NonStop Entertainment
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Jonna Vanhatalo

16 november 2016 | 15:30

Kärlek, mord och jazzmusik

Fängslande dokumentär om den amerikanska jazzmusikern Lee Morgan, hans fru Helen och det brutala slutet för deras relation. Vackra, mestadels svartvita foton, hypnotiska men något upprepande arkivbilder på ett snöigt New York och såklart väldigt mycket melodiös jazz ackompanjerar denna fina film av Kasper Collin.
Svenske regissören och jazzentusiasten Collin ("My Name is Albert Ayler") berättar i sin andra långfilm historien om en trumpetlegendar som dog alldeles för tidigt. Lee Morgan blev bara 33 år. Han sköts till döds en februarinatt 1972 på en jazzklubb. Hans fru höll i pistolen. 


Åren innan hade de levt och arbetat tätt ihop efter att hon i början av 60-talet hittat honom neddrogad i rännstenen och gett honom inte bara livet men också karriären åter. Nu tog hon tillbaka båda på grund av svartsjuka. 

Det är framförallt en amatörintervju från 1996, två månader innan Helen Morgan själv dog, som ligger till grund för filmen. Hon berättar med knarrig röst om sitt liv, om när hon som 13-åring fick sitt första barn och bara året efter sitt andra. Hon lämnade båda hos sina morföräldrar och begav sig inte långt senare till storstaden.

Parallellt får vi höra från främst gamla jazzpolare om hur Lee Morgan som ung kille gjorde karriär. Men också hur han sedan gick ner sig i kraftigt drogmissbruk. Han förlorade snabbt det han arbetat för och var inte långt från att förlora även livet, hade det inte varit för den 14 år äldre Helen, som hittade honom utan jacka i snödrivan utanför sitt hem och tog därifrån in honom i värmen. 


Vi får också höra fragmentariska fraser från Morgan själv ur en intervju från 1970, men han nämner inte sin fru eller sitt privatliv alls. Det finns således egentligen inte mycket material att tillgå och med tanke på det är detta ändå ett vällagt pussel som ger denna starka historien rättvisa, även om det i mitt tycke saknas några bitar för att jag ska vara helt nöjd. 

Kasper Collin känns engagerade i sitt skapande och litar till det han berättar. Han väljer att inte gräva onödigt djupt ner under ytan utan låter i första hand huvudpersonerna och musiken komma till tals.

Han avböjer från att spekulera kring orsakerna bakom eller att styra storyn för mycket, vilket absolut känns respektfullt mot den, men i slutändan blir jag som åskådare något åsidosatt och lämnas med väldigt många obesvarade frågor. Varför gjorde hon det? Visst, han hade träffat en annan, men ändå? Bara så där? Jag förstår inte och allt behöver man förvisso inte förstå, fast jag hade velat få veta lite mer. Nu får jag inte det och det är okej så. För det som ändå berättas är fascinerande nog och bilderna med den jammande musiken i bakgrunden förtrollande i sig själva. Men ändå. Jag kommer inte ifrån det. Jag vill ha något mer.

”I Called him Morgan” är en gripande historia om kärlek, musik och passion, en helig treenighet som berör oavsett hur man kombinerar delarna. Men filmen känns något tunn i slutändan. Jag hade önskat att jag fått lära känna Helen bättre, denna färgstarka och intressanta kvinna och moder som både gav och tog liv. Vem var hon egentligen? Och vad fick henne att gå över gränsen och döda mannen hon en gång räddat ur snödrivan och visat in i värmen? 


Det känns som att hon kanske hade gett oss svaren om hon hade hunnit, men hon blir tyvärr avbruten i sitt berättande och hennes ord tar slut för tidigt. Nu kommer vi aldrig få veta, om hon ens själv visste.

Paradoxalt nog ger ändå orden på det där gnisslande kassettbandet och via den här filmen av Kasper Collin 20 år senare, hennes älskade Morgan livet igen. För när filmen är slut hörs hans intensiva trumpet ljuda över eftertexterna. Han finns inte mer, inte hon heller, men hans musik lever vidare.
| 16 november 2016 15:30 |