Huset vid vägens ände 2008

En ohängd odåga lånar sin moders sista slantar och drar iväg med vänner mot hyrd stuga, planen är att plugga och - vilket alla fyra inte är helt överrens om - dricka en imponerande mängd alkohol. Vad de inte räknat med, för vem gör någonsin det i en skräckfilm som inte är postmodernistiskt lagd, är allt det underliga som börjar ske där i huset vid vägens ände.

Jag är beredd att haka upp den här filmens betyg ett extra steg bara för ansträngningen, för att man försöker, för att man ger sig in i en genre som inte utforskas ens i närheten av tillräckligt inom svensk film. Fast "Huset vid vägs ände" är ändå en film som förtjänar lovord utöver det, för vad den är, för det är en bra film. Ett intressant hantverk och en bra film. Martin Kjellberg och Nils Wåhlin, manusförfattare tillika regissörer, lyckas verkligen göra något av sina begränsade resurser, det formar inte bara effekterna - eller frånvaron av dem - utan har även hjälpt att skapa historien. Det är åtminstone hur det känns, och det är en bra sak, för det är en typ av innovativitet som blir allt mer sällsynt i samma takt som budgetar växer.

Jag har för all del inte bästa kollen på rysargenren och även om det är möjligt att innehållet är lika inspirerat av redan existerande material som titeln är, känns fräscht och ganska nytt. Såväl ungdomarnas som husets beteende gör mig nyfiken och vaksam och allt håller ändra fram till en skön upplösning.

Och ja, nog tusan kröp det i skinnet några gånger, vilket var mer än oväntat och ett ovanligt gott betyg att få ge en svensk historia.

"Huset vid vägens ände" är en lågbudget film och det märks tydligt, något annat vore synd att säga, och samtidigt märks det inte på de sätt man skulle kunna vänta sig. Som jag hade väntat mig. Det må vara billigt fotograferat och inte ett ens halvkänt ansikte så långt ögat når. Ändå är det genomtänkt, här finns riktigt snygg kameraföring, skådespelarna gör aldrig bort sig och den usla dialogen som jag förväntat mig behöva lida igenom (om svensk polisfilm med budget inte kan hantera den biten, hur ska de här kunna göra bättre, liksom) lyser med sin frånvaro.

Inte för att jag vill måla upp den som ett modernt mästerverk, dra upp någons förväntningar i onödan, lågbudgetlandets generella brister kan fortfarande spåras (man undrar vad herrarna Kjellberg och Wåhlin skulle kunna göra med pengar) och det är förstås en film utan djup, en rulle menad att underhålla. Det är däremot värt att påpeka att det sistnämnda är något som görs riktigt bra, att "Huset vid vägens ände" är värd en chans, och man gör klokt i att hålla ögonen på de inblandade framöver.