Hur kunde hon 2010

Dokumentär
Sverige
73 MIN
Svenska
Hur kunde hon poster

Synopsis

1986 åker Lillemor, nitton år gammal, till Frankrike. Där blir hon kär. Förälskelsen ger henne HIV. Lillemor gifter sig, får barn och lever som alla andra. Hon klarar inte av att säga till sin man att hon bär på HIV. Lillemors tystnad ger henne 2,5 års fängelse.
Ditt betyg
2.4 av 8 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Hur kunde hon
Biopremiär
21 maj 2010
DVD-premiär
11 augusti 2010
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Folkets Bio
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Lisa Olsson

20 maj 2010 | 13:34

En fråga utan svar

Ingela Lekfalks dokumentär om HIV-smittade Lillemor är en mörk och utlämnande berättelse, en jakt efter svar. Det vi får är Lillemors version men jag hade önskat att den hade grävt ännu djupare och lyft in fler perspektiv.

Lillemor blev HIV-smittad när hon var i Frankrike som 19-åring i mitten av 80-talet. Efter att ha trott att hon ska dö snart får hon bromsmediciner och börjar tro på framtiden igen. Hon förtränger sin sjukdom och gifter sig och skaffar barn utan att berätta för sin man eller någon på förlossningskliniken att hon bär på HIV. Men en dag kommer allt fram och hon blir HIV-kvinnan på löpsedlarna. Allt det här får vi berättat för oss men filmen tar sin egentliga början när Lillemor har blivit dömd. Innan, under och efter fängelsestraffet, försöken att gå vidare och att få träffa sina barn.

Det vi får se här är människan bakom rubrikerna. Frågan och titeln "Hur kunde hon" är förstås extremt befogad. Något riktigt svar får vi dock inte. Vi får förklaringar men man vill veta mer. Den hysteri som HIV skapade på 80-talet och den enorma skam som sjukdomen innebar för många nämns förstås i filmen men inte i något större perspektiv. Det skulle kunna ha lyfts in ännu mer eftersom det säkert spelade en enorm roll för Lillemors förnekelse.

Man hade gärna fått ett manligt perspektiv på det hela också, från Lillemors man alltså. Han ville inte ställa upp i filmen men det ska inte behöva betyda att han glöms bort så mycket som han faktiskt gör. Visst hon pratar om honom och hans reaktion men det behövs mer.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på om filmen hade handlat om en man, någon som kallas "HIV-mannen" på löpsedlarna. Undrar om det hade varit samma upplägg och Louise Hoffsten som stod för musiken. Antagligen inte.

Det här är kanske inte en film där vi får alla svaren, för det hade det behövts grävas betydligt djupare. Snarare är det en personlig berättelse om någon som försöker bygga upp sitt liv igen efter att ha begått ett fruktansvärt fel. Och hur man lyckas med det när man ständigt bär på en skuld. Och nog är det svårt att inte bli gripen när man ser hennes kamp för att få träffa sina barn. Det är helt enkelt en film där budskapet är att alla är värda en andra chans.

Mest berörd blir man nog ändå av Lillemors mamma som har gått från chocken över sin dotters sjukdom till skuld över att hon kunnat göra något annorlunda. Och nu är hon den som alltid finns där för Lillemor. "Man får aldrig ge upp" och "Man måste tro att det blir bättre" säger hon samtidigt som hon diskar, stryker, lagar mat och tar hand om barnbarn. En riktig skyddsängel som alla som någonsin har hamnat i knipa skulle behöva.

| 20 maj 2010 13:34 |