Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Allan Karlsson ska fylla hundra år, och på hans födelsedag är det fest på ålderdomshemmet. Både kommunalrådet och lokaltidningen är inbjudna. Trots sin imponerande ålder är Allan pigg, och eftersom han inte är så intresserad av kalaset kliver han istället ut genom fönstret och försvinner sedan iväg på mängder av äventyr.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HUNDRAåRINGEN SOM KLEV UT GENOM FöNSTRET OCH FöRSVANN

Krutgubben är lös
Vi kan alla andas ut. Boksuccén har gått igenom en lyckad filmatisering, med alla tokigheter kvar på rätt ställen. Med kvickt berättartempo och en riktigt trovärdig gubbmask ger Felix Herngren och Robert Gustafsson den redan folkkäre hundraåringen ett nytt liv. Årets julfilm är här och den är skitrolig!

Författaren Jonas Jonasson har inte gjort det enkelt för en framtida filmmakare: hans debutroman är sprängfylld av miljöer - från Malmköping till Bali, via Moskva, Paris och koncentrationslägret Gulag - och avverkar historiska personer som Stalin, Einstein och general Franco på löpande band. Felix Herngren antar utmaningen och ger sig inte förrän han återskapat Allan Karlssons 100-åriga liv in i minsta skruvade detalj.

Den som inte sovit under en sten eller legat i koma det senaste decenniet har åtminstone hört talas om bästsäljaren: den om gubben som ska fira hundra år, men istället knatar ut från ålderdomshemmet och mot nya äventyr. Inte för att det varit brist på dem tidigare.

Medan Allan snubblar över ilskna MC-gäng, en väska full med cash, en cirkuselefant och flera nya vänner på ålderns höst (eller rentav vinter), passar han på att berätta sin livshistoria. Och det är här det blir riktigt roligt. Allan Karlsson har på ett äkta Forrest Gumpskt sätt sett till att få in en fot i många stora historiska händelser genom 1900-talet. Han har deltagit i krig, skakat hand med presidenter, spionerat på diktatorer och kan rentav ha uppfunnit atombomben. Han är en krutgubbe, i ordets rätta bemärkelse, som bekymmersfritt glider genom livet utan att någonsin tacka nej till en social tillställning, en drink med en ny vän, eller en chans att spränga något i luften.

Likt sketcherna i "Yrrol" avverkas scenerna ur detta händelserika århundrade i högt tempo, och tar oss till oväntade platser och bisarrt osannolika situationer. De är riktigt underhållande, och fasligt välgjorda. Ofattbart att endast Trollhättan och Budapest stått som miljöer. Herngren och teamet skapar en komedi som känns lika episk, dramatisk och påkostad som "Simon och ekarna" eller "Call Girl".

Men det är nästan lite för bra, för jag sitter iallafall och längtar till nästa flashback, medan nutidsscenerna - de med gangsters och elefanter - ligger farligt nära fars. Det finns dock höjdpunkter även där, som när Ralph Carlssons poliskommissarie ska försöka genomföra en seriös efterlysning i en mindre seriös reklamradiokanal. Samtidigt har vi "Johan Falk"-favoriten Jens Hultén som gör ännu en gapig gangster, och Herngrens "Solsidan"-hustru Mia Skäringer som droppar oneliners på värmländska. Sådär som bara de två kan. Och jag vill inte ha dem på något annat sätt.

Robert Gustafsson - i sin första huvudroll på film sedan 2003 ("Fyra nyanser av brunt") - är guld värd. Jag kan inte tänka mig någon annan i huvudrollen. Och vilken roll han sen har att bita i, när sjuttio nånting år ska täckas.

Den som bävade för hur Jonas Jonassons fyndiga formuleringar och språk skulle översättas till bioduken behöver inte undra längre. Det har Herngren och medförfattaren Hans Ingemansson fiffigt löst med en njutbar voiceover av 100-årige Allan och många smarta dialoger. Ja, som en extra guldkant på en redan skruvad, knäpp och rakt igenom underhållande resa.

Senaste kommentarer
Anders Falun
Kultur populism att ge filmen mer än 2/5 då detta är en mycket tam historia som stjäl hejdlöst från flera tidigare filmer. Gustavsson gör som han brukar och spelar en figur som är glad i sprit och tramsar runt. Som tur är tonar han ner sin värsta och tröttsammaste imitation av Pär Oscarsson som han kört med till leda. Detta till trots är filmen förvånansvärt lätt sedd och slinker ner av bara farten. Nästan för mycket fart och tempo kryddat med grova våldsbrott som avdramatiseras å det grövsta . Suspekt form för underhållning  på svensk film men i trissat att reflektera över.
Visa fler (56)

Relaterade filmer