Höstsonaten (1978)

Stark skildring om familjedynamik, med ett lågmält manus som behandlar uppriven sorg och gammalt surnat hat. Fotot och dom metaforiska inzoomningarna/utzoomningarna fungera utmärkt som psykisk filmisk vägledare, utan att bli övertydligt eller ens märkbart.

Skådespelarensemblen håller så otroligt hög nivå att jag inte kan bli annat än helt mållös. Att Ingrid och Ingmar Bergman lyckades att få i hop en film tillsammans innan Ingrid sju år senare dog, är jag oerhört tacksam för. Även fast Ingmar fick kritisera hennes Hollywoodaura hårt för att få till det ultimata resultatet. ta bara en sådan scen som när hennes karaktär förtvivlar säger för sig själv på svenska inför en engelskspråkig "jag känner mig så utanför jag längtar alltid hem, men när jag kommer hem förstår jag ju att det måste vara något annat jag längtar efter", hela hennes blick utsöndrar vad hon känner. Även stor eloge för Lena Nyman som spelar cp-skadad så totalt trovärdigt, och smärtan och saknaden hon känner är slående stark för mig som tittare. Och så Givetvis även eloge till Liv Ullmann.

Färgerna fångas fantastiskt med Bergmans kamerateknik, och jag som tittare kan förtrollar min blick på skärmen och komma in i den till hundra procent.

Allt håller otroligt hög kvalité, och det enkla berättarsättet ställer så komplexa frågor, om saknad, hat, familjerelationer, musik, hem, och lidelse, och tillsammans med oändligt starka rollpresentationer och underbart foto,håller jag det som ett av Ingmar Bergmans absolut största mästerverk.

Skådespelarinsatserna är lysande speciellt Ingrid Bergman.

Såg om den igår och den är fortfarande riktigt bra. Ingrid Bergman är helt enastående i sin roll, magisk!