Horns 2014

Ig (Daniel Radcliffe) och Merrin (Juno Temple) hade kilat stadigt sedan barnsben. De var gulligull-paret nummer ett, ett sådant där som har David Bowies ”Heroes” som ”deras” sång och som är så söta tillsammans att man nästan får hål i tänderna. Men när Ig visade ömhetsbetygelser och lovade att älska henne i resten av sitt liv kontrade Merrin med det spöklika svaret ”älska mig bara i resten av mitt liv”. 

Jag skriver i dåtid för när historien tar vid har deras kärlekshistoria fått ett tragiskt slut. Merrin har hittats ihjälslagen och våldtagen i skogen och alla misstankar riktas mot Ig. Under tiden som han försöker luska ut vem som egentligen ligger bakom mordet börjar underliga saker att hända; horn växer ut från tinningarna och människorna i hans omgivning bekänner synder som bör hållas hemliga. På nolltid har han förvandlats till självaste Lucifer med en treudd i handen och ormar slingrade runt kroppen. 

Daniel Radcliffe tar oss igenom Igs minnesbank och berättar vad han erfarat via en berättarröst. Den brittiska accenten har övats bort och i ”Horns” uppvisar han sina breda katalog som skådespelare. Men det finns mycket med filmen att hata på. 

Det mest förargliga är kärlekshistorian som bygger på ruggiga ideal. Merrin är kristen och filmen är proppad med religiösa symboler. Hon är ”ren”, en modern Moder Teresea. Den sexistiska kvinnosynen neutraliseras och står i vägen. Till skillnad från barndomsvännen Glenna som ligger runt en del är hon älskvärd och behandlas inte som skräp av sina medmänniskor. ”Horns” är en film som istället för att peka ut förekomsten av slut shaming välkomnar denna typ av sexuell mobbning.

Som med mycket film i dessa moderna tider blir det aningen övermäktigt när datoranimerade effekter maler på i vad som känns som evigheter. Det är som att regissören, Alexandre Aja, själv tröttnat och gett upp på berättelsen han försöker berätta och ställt in viloläge. Fastän ambitionerna nog snarare ligger på att behaga publiken än kritikerkåren lyckas filmskaparen inte sätta bollen i ribban. Jag får resfeber av alla genrer som ”Horns” betar av inom en och samma film. Resultatet blir att varken skräck-, fantasy eller dramabiten håller måttet. 

Filmen är unik och visioner lider det ingen brist på, det som saknas är tvärtom – revision. Med risk för att låta tjurig; filmen innehåller mycket krimskrams. För mycket krimskrams.