Hodjas flygande matta 2018

Den här sagan utspelas i ett fjärran land. Fråga dock inte var för det nämns aldrig men det är öken och en liten by där alla känner alla och bär sandaler, så barnen ska förstå att det är utomlands. Där bor pojken Hodja (som lika gärna skulle kunnat heta Mowgli eller annan välbekant figur) som drömmer om att resa utanför sin hemby istället för att bli lärling i sin pappas skrädderi.

Pappan hånar skrockfullt sonens drömmar medan den förnuftiga mamman lägger armarna i kors och skakar på huvudet. Man kanske inte ska förvänta sig bättre föräldraroller i en film baserad på en bok från 1970. Klipp till gubben i huset bredvid som presenterar en flygande matta vilken tar Hodja och hans get (fråga inte) på äventyr.

Det är fint att icke-amerikanska länder får chansen att göra animerad barnfilm, i detta fall Danmark. Men ska något sägas om Hollywood-fabriken (främst då Pixar, Disney och till och med Dreamworks) är att de satt ribban någorlunda högt. Inte bara i animationen utan främst i intelligenta manus som inte dumförklarar den unga publiken. Här infinner sig känslan att titta på ett utdraget avsnitt i ett billigt barnprogram ganska snabbt, både när det gäller den stela animationen, den platta storyn och fåniga humorn. Det är synd, särskilt med tanke på hur sällan barnpubliken får se annan kultur på film. De personlighetsbefriade svenska rösterna hjälper inte saken.

Ole Lund Kirkegaards barnbok filmades visserligen redan i otecknad version 1985 men med flygande matta, ”rolig” sidekick (geten) och ett sött, kaxigt kärleksintresse känns det mest som en trött kopia av ”Aladdin” för de som inte sett den 25 år gamla Disney-klassikern. Fast istället för vass humor eller charm finns här en överviktig sultan som rapar och pruttar. Kul.

Förvånansvärt för en film så tydligt riktad mot yngre barn är inkluderande av avrättningar via krokodiler (animerade av någon som tror att vi helt glömt ”Peter Pan” och ”Bernard & Bianca”), hemlösa barn som kastas i fängelse eller i en ”Oliver Twist”-liknande sidointrig utnyttjas av en skrupelfri gatuskurk. Tunga ämnen som passar illa och behandlas med en naiv axelryckning.

”Hodjas flygande matta” är egentligen inte en dålig historia – förlagan är trots allt tillräckligt populär för att filmatiseras två gånger. Yngre barn lär underhållas för stunden av högt tempo, publikfriande slapstick och glada färger. Men bland all bra barnfilm som faktiskt görs så känns detta som en parentes man utan dåligt samvete kan skippa.