Hero 2002

Det finns filmer som är vackra, filmer som är så bländande i sitt bildspråk att det gör ont och så finns "Hero". När Zhang Yimou på allvar ger sig in i den kampsportsgenre som fick nytt liv genom Ang Lees "Crouching Tiger, Hidden Dragon" fortsätter han på samma spår som taiwanesen, men lägger till något alldeles eget, ett färgschema som slår allt på bio nu och, antagligen, för all framtid.

För när "Hero" efter en ganska svart inledning exploderar i sina skalor finns det inte någon med ett helt fungerande färgseende som inte kan tappa hakan. Som när Maggie Cheung och Tony Leung fäktas i grönt, eller när Jet Li och Donnie Yen tampas med ljud och vatten i gråskaligt monokromt. Eller det vackraste av allt: en passionerat röd kamp bland gula löv mellan Zhang Ziyi och Maggie Cheung. Just där och då är jag benägen att utropa detta till världens vackraste upplevelse.

Men det finns en handling också. En ganska ospännande sådan. Den kretsar kring hjälten utan namn som spelas av Jet Li. I en lång konversation med Qinkungen spelas ett mordförsök på denna upp ur tre olika synvinklar. Alla i olika färger och med olika uppsåt. När sanningen väl avslöjas visar både hjälten och kungen upp sidor som hittills varit gömda i ett känslomässigt klimax som kanske inte är helt politiskt korrekt, men i kontexten helt logisk.

Resan dit är dock färgad av Yimous bildspråk. Och vilket bildspråk! Det finns inte en enda bildruta i "Hero" som inte vilken annan regissör skulle kunna döda för att ligga bakom. Ibland blir det nästan distanserande att se scen på scen överträffa varandra när det gäller idérikedom med komposition, ljud och budskap. Problemet med filmer som denna brukar vara att det hela kan bli lite för mycket stil istället för innehåll och det finns gånger när "Hero" är farligt nära att inte bli så mycket mer än en snygg tablå. Där kommer skådespelarna in.

Radarparet Maggie Cheung och Tony Leung har gjort ett tiotal filmer tillsammans vilket märks väl i deras oförställda kemi. Det fullkomligen blixtrar kring duon som ingjuter värme och trovärdighet bakom deras färgskiftande kläder. Även träbocken Jet Li klarar sig utmärkt i en nedtonad roll och Daoming Chen är hur skön som helst i rollen som Qinkungen. Den enda som tyvärr inte riktigt når ut när alla sparkar, svärdslag och svek är över är faktiskt Zhang Ziyi, utropstecknet från "Crouching Tiger, Hidden Dragon", men det beror mer på att hennes roll är en blek av kopia av den i Lees film. Vacker som en dag är hon dock fortfarande.

Det skulle vara väldigt enkelt att hävda att "Hero" inte är så mycket mer än en snygg yta som ibland drar ut lite väl på tiden med sina långa kampscener. Det påståendet stämmer också när man ska betygsätta filmen, men det som ändå gör att Yimous film förblir en modern klassiker är att just ytan är det som gör filmen intressant från början. En historia där färger berättar mer än dialog. En film som tänjer på gravitationen för att uppnå en ny estetik. Ett mästerverk.