Hello, My Name Is Doris (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När Doris Miller (Sally Field) möter John Fremon (Max Greenfield), företagets nya, hippa art director är det kärlek vid första ögonkastet – åtminstone för Doris. För första gången har Doris chansen att få uppleva romantik där hon själv, och inte någon av figurerna i hennes böcker, spelar huvudrollen. Det enda hon behöver göra är att övertyga John om att de båda är menade för varandra.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HELLO, MY NAME IS DORIS

Hur kan man inte älska Sally?
Det är inte alltid man får se 69-åriga Sally Field glänsa i en huvudroll på film. Nu när chansen är här: ta den! Även om manuset inte är helgjutet så är det trots allt vår älskade Sally - i neongul overall och skärmkeps dessutom.
Det talas ofta om att äldre skådespelerskor inte får tillräckligt eller snarare tillräckligt bra roller med undantag för Meryl Streep. Och då det tveklöst fortfarande är sant så är det fantastiskt när dessa bortglömda, underskattade talanger faktiskt får glänsa, även i relativt obskyra indiefilmer som denna. Tvåfaldigt Oscarsbelönade Sally Field, 69 och still going strong, gör härmed sin femte (!) filmroll på tio år. Senaste huvudrollen går ännu längre tillbaka.

Det är lite typiskt men inte nödvändigtvis synd att det är i den här typen av knasig, småskruvad indierulle. Hon spelar titelrollen, en kufisk, vimsig kontorsråtta med en garderob som Gud glömde och vars hem mest liknar en sopstation. Om det inte är den mest traditionella indiefilmsantagonisten så vet jag inte vad. Skillnaden skulle isåfall vara åldern men tacksamt är det inget filmen fokuserar på.

Istället är det Doris blixtförälskelse i nya kollegan John (Max Greenfield), en sådan där perfekt avslappnad kille med Colgate-smile som inte tvekar en sekund att pumpa upp Doris ergonomiska sittboll - trots att hon fortfarande sitter på den. Förälskelsen utvecklas till en frustrerad besatthet i form av påflugna flirtar i kafferummet och Facebook-stalking.

På samma sätt som jag har svårt för mer kommersiella romcoms så är jag tveksam till den här typen av indiefilm som är lite självbelåtet ”knasig” och ”charmig”. Upplägget där en äldre, creddig Oscarsvinnare ska spela tokfia känns mest som den (föga överraskande) manliga regissörens våta dröm. Men när Doris träffar John så händer något.

Detta något stavas Sally Field. Hon är den slags aktris som kan ta valfri manus eller karaktär och injicera precis den perfekta dosen hjärta och själ för att vi faktiskt ska bry oss. Trots att Doris gör och säger saker som får oss att famla efter skämskudden samt ifrågasätta trovärdighetsgraden på manuset så finns det en skör, ensam och vilsen människa bakom de hiskeliga kläderna och stökiga peruken.

Det viktigaste Field förmedlar är relationsfaktorn av att vara olyckligt kär. Oavsett ålder och kön så har de flesta befunnit sig i situationen att kära ner sig i någon svåråtkomlig, att låta desperation och naiva känslor ta överhanden. Field prickar in alla rätt i den känslan, där man ser möjligheter i varje liten detalj och missa helheten. Hur dumt det än kan upplevas så är det omöjligt att inte känna sympati.

Lyckligtvis undviker man den traditonella finalen där precis allting löser sig, även om slutscenen liksom vissa andra partier är lite svårköpta. Här finns även pålitliga birollsinnehavare. Greenfield är precis lagom mänsklig som definitionen av ”snygging med hjärta av guld” och Tyne Daly (”Cagney & Lacey”) är särskilt fin som Doris beskyddande väninna.

Men i slutändan är det ändå Sally Fields film. Det är alltför sällan hon (eller någon i hennes ålder) får bära en film men när hon gör det är med bravur. Då gör det inget att trovärdigheten i manuset haltar - får du chansen att se Field röja loss i neongul overall och regnbågsfärgad skärmkeps på en elektrokonsert så tar du den!

Veckans populära filmer

Visa fler