Hell Ride 2009

Jag har en något schizofren relation till Quentin Tarantino. En imponerande regissör för all del. ”Kill Bill” var ju fantastisk i mina ögon. Men jag är också en av de som tröttnat på honom. Hans ständiga försök att på ett halvnonchalant sätt vara cool. Förnya sin stil, sig själv. Det känn smått ytligt. Sådär billigt kommersiellt. Som Madonna på crack. Fast tio gånger värre. Quentins trademark på actionrullen ”Hell Ride” känns därför lite tvetydig. Med all rätt visar det sig.

Med kultregissörens välsignelse har Larry Bishop (som faktiskt har en miniroll i ”Kill Bill) skrivit, regisserat och castat sig själv i ”Hell Ride”. En actionrulle på hoj med mycket mer attityd än den faktiskt orkar bära upp. Där Tarantino ändå har en sofistikerad nästintill intellektuell råhet är Bishop en tragisk rip-off. Handlingen fördelar sig tidsmässigt och över ett brett persongalleri. Allt när de rivaliserande motorcykelgängen Victors och The 666'ers gör upp om en skatt med en blodig historia. Hämnd, sex och en hel del våld.

Och det är lika spretigt som det låter. Ofokuserat med enda syfte att kopiera en kitchig stil som redan tappat sin fräschör och charm. ”Hell Ride” är ett smaklöst travande av tjejer med knapp statistbegåvning som i olika grader av nakenhet ska fungera som filmgodis. Ett vältrande i vad som antagligen var tänkt som visuellt slående scener men där coolheten rinner av lika snabbt som ketchupblodet. Allt i takt med en löjligt ojämn dialog som knappt stapplar sig fram och leverar fler tomma one liners än jag hört på länge.

Att Larry Bishop som filmen igenom ser ut som en död guldfisk med en skabbig semesterbränna, satt sig själv i huvudrollen känns på det hela taget ganska egotrippat. Även uppbackad av två säkra tuffingkort som Michael Madsen och Vinnie Jones är Bishop långt ifrån den skådespelare han önskar sig vara. Och det är inte heller ”Hell Ride”. Tarantino har i det här fallet inte varit en inspirationskälla. Snarare en originalkopia i en skamlös konceptstöld utan dess like. Att han satt sitt namn på ett så tråkigt, ooriginellt och löjligt verk är för mig en gåta. I ett snabbt och obarmhärtigt slag har i alla fall Larry Bishop tagit död på en genre som trevade efter comeback. Grindhouse är officiellt ute.