Harrys döttrar (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Systrarna Marieoch Ninni delar lyckan av att vara gravida för första gången. Deras framtida planer för moderskapet skakas dock i grunden när en av dem förlorar sitt barn. Familjeband, hemligheter, avundsjuka och missförstånd ställer många frågor på sin spets för systrarna och en känsla av misstro och galenskap sätter relationen i gungning.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HARRYS DöTTRAR

Övertydligt och oengagerande drama

Så långt tillbaka som jag kan minnas (vilket inte är särskilt länge, ett decennium på sin höjd) har jag undvikit Hoberts filmer, då jag alltid varit av åsikten att man inte förlorar särskilt mycket på att inte se dem. Men eftersom man inte skall döma någon (eller något) på förhand, försökte jag tänka lite positivt när jag läste SF`s korta skildring av filmen, på deras hemsida. Filmen beskrevs (och beskrivs nog fortfarande) som ett djupt samtidsdrama, vilket inte lät särskilt positivt i mina öron samtidigt som jag försökte trösta mig med att det fanns en liten chans att Hobert hade inspirerats av sina närmaste kollegor västerut i hur man gör drama och i så fall borde resultatet bli helt ok.

Marie (Endre) och Ninni (Ooms) är systrar och väntar var sitt första barn, samtidigt. Trots att de är helt olika som personer (Marie är schimpansskötare och har svårt att hitta en permanent bostad, medan Ninni har ett ej definierat men ändå viktigt jobb, och bor i en mycket snygg lägenhet) har de god kontakt med varandra. Med jämna mellanrum besöker de sin far tillsammans med sina respektive män (som de båda har ett gott och förstående förhållande med). Kort sagt är livet sådär typiskt perfekt som det brukar vara på film innan katastrofen slår till. För vi behöver inte vänta särskilt länge innan den gör det. Medan Marie och hennes man får ett helt friskt barn, dör Ninnis barn strax innan födseln. Och sedan går det bara utför. Ninni blir alltmer besatt av Maries barn, vilket får Marie (föga förvånande) att förskräckt sky Ninni, som i sin tur blir alltmer aggressiv. Deras båda makar står oförstående vid sidan om utan att hänga med i svängarna och reagerar inte förrän det skulle kunna vara försent. Förutom denna intrig, innehåller ”Harrys döttrar” även ett familjedrama, där vi har en till synes lycklig familj (Harry samt hans döttrar Marie och Ninni) som inte är så lycklig eftersom den bär på en hemlighet som den kvarlevande föräldern (i detta fall fadern) inte vill prata om och som barnen antingen minns (Marie) eller anar sig till (Ninni) – oavsett vilket har detta framkallat traumatiska minnen hos de vuxna barnen.

Jag känner mig fruktansvärt känslokall när jag skriver följande rader då det faktiskt finns en hel del människor som har sådana problem som skildras i filmen, men jag blev inte det minsta berörd av det jag såg visas på duken. Inte ens när Ninnis barn dog kände jag mig sorgsen, utan enbart irriterad över sättet på vilket Hobert skildrar händelser som faktiskt drabbar människor på riktigt, dagligen. För varje gång något tragiskt visas på duken, gör Hobert allt han kan för att verkligen visa oss hur fruktansvärt det som sker är. Främst genom att dra på med en oerhört övertydlig musik. I vanliga fall brukar jag aldrig kommentera filmmusik då jag knappt märker den, men i ”Harrys döttrar” hade något sådant varit omöjligt. Och jag har svårt att förstå varför inte Hobert vågade låta scenerna tala för sig själva, som åskådare hade man upplevt dem som mycket starkare om de fått stå på egna ben. Sen drabbas medlemmarna i familjen i ”Harrys döttrar” av så många (psykiska) problem att jag efter ett tag kände mig totalt avtrubbad och under de avslutande scenerna satt jag endast stilla och registrerade allt elände utan någon som helst inlevelse. Slutligen måste jag säga att jag inte förstår tanken med de korta tillbakablickarna, eller rättare sagt tanken är väl att vi genom dem skall ana att något hemskt skett i systrarnas barndom och visst har något sådant hänt. Problemet är bara att återblickarna är så röriga att de får oss att tro det absolut värsta och när sedan sanningen presenteras i slutet (på ett mycket pedagogiskt sätt), sitter man och tänker ”Jaså, var det bara det”, vilket fick mig personligen att återigen känna mig känslokall då det som skett verkligen var hemskt, men jämfört med vad jag trodde hade hänt kändes det ändå lite.

Och nja, jag blir kanske inte direkt avskräckt från att se något mer av Hobert efter denna film för den har några få fördelar (den mest framträdande är de duktiga skådespelarna), men jag kan knappast säga att jag blir så sugen att jag raskt beger mig videobutiken.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler