Hannibal Rising - Ondskan vaknar 2007

Så har tiden kommit för den oundvikliga fjärde installationen om världens mest kände kannibal. Inte alla filmer är lika givet material för uppföljare som Tolkienepos eller superhjältefilmer. I fallet ”När lammen tystnar” är kritiker, oscarsjury och publik överens om att originalet är helt överlägset sina efterföljare. Problemet är bara att karaktären Hannibal Lecter inte ger oss någon ro. Ändå sedan Anthony Hopkins gestaltade honom med njutningsfylld morbiditet har publiken älskat Hannibal. Enligt IMDb är han rentav den störste filmskurken genom tiderna. Och vilket filmbolag kan motstå att exploatera sådan respons?

”Hannibal Rising” är en riktigt bisarr film. En slags internationell produktion där rollistan består av en brokig skådespelarensemble – 22-årige Gaspard Ulliel (fransman) spelar huvudrollen, välrenommerade kinesiska stjärnan Gong-Li är hans kärleksintresse och beskyddare, walesaren Rhys Ifans krigsförbrytare – det är talande för filmens (obefintliga) autencitet att karaktärerna är lokaliserade i Litauen, Frankrike, England, Ryssland och USA – men det mesta är inspelat i Prag. Av förklarliga skäl är språket man talar engelska, vilket innebär att regin tvingar alla skådespelare som har det som modersmål att bryta löjeväckande i överensstämmelse med det litauiska ursprung som Hannibal och hans första måltider har. Replikerna sjunker in i ett vakuum av menlöshet som inte bättras på av att varje karaktär framställs som en ytlig schablon utan trovärdiga motiv.

Skådespelarna är i stort oskyldiga till filmens misslyckande, hundhuvudet får istället manusförfattare och regissören bära. Själva historien serveras spektakulärt men utan finess. Under andra världskriget blir Hannibals föräldrar dödade, varvid han och hans lillasyster blir ensamma kvar i sitt hem. Det dröjer inte länge innan en bunt krigsförbrytare stormar in och tar över. Eftersom det är vinter och ingen mat finns beslutar ledaren att de ska äta upp lillasyster Sasha. Hannibal växer efter händelsen upp med ständiga mardrömmar. Som vuxen lyckas han fly från barnhemmet han stationeras i till sin farbrors japanska änka, Lady Genji där han lär sig bordsskick och att hantera samurajsvärd. Naturligtvis släpper han inte tanken på hämnd för en sekund. Som medicinstuderande har han en omfattande anatomisk kunskap som han tänker begagna sig av när han återigen står inför männen som en gång invaderade hans hus…

Filmens förklaring till Hannibals uppkomst är lika platt som skildringen är grotesk. Regissören sparar inte på extrem tortyr, blod eller inälvor. Mitt i alltihop har man ändå svårt att skaka av sig en malplacerad känsla av komik varande gång Ulliel öppnar munnen och bräker något på odefinierad accent. Än svårare att förstå är slöseriet av Gong Li som går runt som i en annan film med sofistikerad och plågad uppsyn (det senare är i och för sig fullt förståeligt). Kanske ville Webber på så sätt återknyta till sin genombrottsfilm ”Flicka med pärlörhänge”? Fan vet. Att definiera den här buskisskräckisen som seriöst menad thriller är en för välvillig tolkning – gourmanden Hannibal Lecter själv hade såklart aldrig ägnat sådant dödkött mer än ett föraktfullt ögonkast.