Halva sanningen 2005

Eskil återvänder efter många år till hemstaden Sala för en klassåterträff. Där möter han Lena, sin ungdomskärlek som fortfarande väcker känslor hos honom, samt före detta bäste vännen Juppe som fortfarande minns Eskils svek i deras ungdom.

Eskils far har alltid varit en notorisk lögnare. "Det man inte vet har man inte ont av", är hans motto, och sådan far sådan son, vet ju alla. Även Eskil har då och då tagit till en vit lögn, och på grund av detta tror alla i Sala, inklusive hans far, att Eskil är läkare. Medan han i själva verket packar bagage på Arlanda.

Till filmens fördel bör nämnas att fotografen har gjort ett fantastiskt jobb. Det är ofta Hollywood-klass på bilderna, och lyckas man att få Sala att se intressant ut, då har man fanimej varit duktig. Det är också trevligt med några nya ya ansikten inom svensk film: främst Steve Kratz och Martina Haag, för att nämna huvudrollsinnehavarna, men de flesta av filmens såkdespelare är nya framför kameran.

Filmens nackdelar är något fler. Värst av allt är manuset, det urtråkiga manuset som dessutom på ett ytterst klumpigt och ibland även smaklöst sätt växlar mellan allvar och scener som ska föreställa roliga. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen ifall någon som gillar att plåga sig själv ändå vill se "Halva sanningen". Men jag hoppas regissören till nästa gång bestämmer sig om det är en relationskomedi man vill göra eller relationsdrama. För en blandning funkar inte, inte här.