Hallonbåtsflyktingen (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Mikko Virtanen hatar allt som är finskt. Han har sedan barnsben velat lämna den stora tystaden, risbastun, knivslagsmålen och ”kosken” för svenssonliv, Försäkringskassan, kylskåpskall fil och ABBA.

På Finlandsfärjan stöter Mikko på den svenske psykologen Mikael, som har tröttnat på hela den svenska ”jävla lagomheten”. På däck träffar de två en livsavgörande överenskommelse; Mikko får överta Mikaels identitet och äntligen bli helyllesvensk.

Nu ska han bara lära känna sin nya svenska familj…
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HALLONBåTSFLYKTINGEN

Identitetsbyte utan trovärdighet
Jonas Karlsson må vara en av Sveriges bästa skådespelare men inte ens han kan rädda en sådan här tramsig komedi med svidande brist på trovärdighet.
När det gäller filmer vars historier tar sig över gräsen av vad som är trovärdigt så brukar man ändå på pappret kunna finna genvägar för att sälja en otrolig berättelse. Ibland är det till och med ett vettigt manus som gått ett misslyckat filmöde till mötes. Det unika med ”Hallonbåtsflyktingen” (efter Miika Nousiainens debutroman) är att själv upplägget är befriat från trovärdighet på en absurd nivå.

Jonas Karlsson spelar deprimerade, självmordsbenägna finländaren Mikko som inte vill något annat än att bli svensk. På en färja träffar han Sverigetrötta psykologen Mikael (Erik Johansson, väldigt bra) och de bestämmer sig för att byta identitet. Så gör dem det. För att fixa ett nytt pass och hoppa in i arbetet som psykolog gör man ju med ett axelryck? (Exempelvis så lurar duon passkontrollanten genom att klaga på hans munherpes!)

Det är som om man börjat damma av gamla upplägg med identitetsbyten och liknande från 80-talskomedier eller sitcoms. Senast var det ”Tootsie” som remakades till svenska, underlägsna ”Cockpit”. Även i den spelade Karlsson huvudrollen, då i drag – i denna tampas han med sin dialekt. Det är intressant att en sådan begåvad skådespelare som just Karlsson (kanske oftare på scen än film nuförtiden) väljer sådana här tramsiga komedier när han väl dyker upp på vita duken.

Han gör det dock med äran i behåll, då hans komiska tajming är perfekt för den här sortens kufiga neurotiker som lyckas försätta sig i de tänkbart knasigaste situationerna. Det är även Karlsson som ger filmen ett välbehövt lyft med sin komiska tajming och charmiga personlighet. Dessvärre tvingas han och hans duktiga motspelare (främst Josephine Bornebusch) kämpa med ett mediokert manus.

För även med de rena logiska luckorna åt sidan så är det knappt hälften av humorn som träffar rätt. Här finns några få lustiga stereotyper kring svensk- och finskhet men ofta blir det överdrivet. Mycket går ut på att Karlsson irrar runt på ett nästan hysteriskt sätt och gör bort sig på diverse sätt. Han liknar stundtals nästan en efterbliven och till och med hans utvecklingsstörda schlagerentusiast i ”Livet är en schlager” verkar mer sansad i jämförelse.

Det finns inga som helst överraskningar i den här bleka komedin, med undantag för den bisarra bristen på trovärdighet. Det räcker inte med Jonas Karlsson i huvudrollen och en relativt fyndig, som bäst halvkul story. Dessutom lyckas man slösa bort proffs som Frida Hallgren, Suzanne Reuter och Jarmo Mäkinen i meningslösa biroller. Regissören Leif Lindblom har gjort mycket bra inom TV och bör nog med tanke på hans tidigare filmalster (”Solstorm”, ”Svensson Svensson 2”) hålla sig till det.
Senaste kommentarer
Gomer Pyle
Jonas Karlsson kan ju skådespela. Han borde medverka i bättre saker än den här smörjan. Tycker manuset var urfånigt. Sista 30 minuterna krackelerar det mesta.
mickemetal
Trots alla klichéer och att filmen är ovanligt snäll så är den förbaskat underhållande och vi skrattade ofta och mycket åt Jonas Karlssons "finne". Filmen är värd en "lagom" trea i betyg.

Veckans populära filmer

Visa fler