Guldåldern (1930)

3.3
Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ingenting är som det verkar när ett förälskat par ständigt hindras från att utöva sin kärlek, och dessutom faller hela kvarter ihop på söndagarna i denna surrealistiska klassiker som Buñuel skrev tillsammans med Salvador Dali. Fick vid produktionsåret 1930 endast premiär i Frankrike och Argentina. Stoppad för visning i decennier och gick upp på bio i Sverige i mars 1980.
Visa hela synopsis

ALTERNATIV SAKNAS

ALTERNATIV SAKNAS

Betyg
3.3 av 9 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info
MovieZine-recension saknas, maila oss så lägger vi till titeln till önskelistan.
Guldåldern (1930) – Kontroversiell fransk surrealism.
År 1928 regisserad Luice Bunuel “Den andalusiska hunden” och med sig som manusförfattare hade han målar-konstnären Salvador Dali, så är även fallet här och med denna entimmes långfilm där det nås en otrolig höjd i filmisk uppvisning av surrealism och satir. “Guldåldern” (Originaltitel “L’âge d’Or”) är även ett mycket viktigt verk vad gäller provokation och censur, då det blev en av tidernas mest kontroversiella filmer, som när den visades förbjöds, mycket på grund av dom fascistiska våldsattentaten mot biografer som visade filmen. Vi får följa en mängd karaktärer i märkliga miljöer med utgångspunkt av ett förälskat par som störs av samhällsordningen från borgerligt, religiöst och familjemässigt håll. Människorna är oberäkneliga – en man skjuter ihjäl sin son när han leker, en man är besatt i att döda djur och hela världen tycks vara ett surrealistiskt paradis med dom borgerliga krafterna som sin främsta antagonist. Likt “Den andalusiska hunden” är “Guldåldern” en ekonomiskt kostsam film, mycket på grund av all rekvisita som krävdes för att skapa en stark känsla av surrealism. Vid tanke på filmens satir mot borgarklassen är det något ironiskt att i princip allt kapital som finansierade filmen kom från en adelsman, hur mycket han visste om filmens manus och idéer är dock oklart. Vad som också är oklart är i fall Bunuel och Dalis provokation lyckades lite väl bra, då filmen under biovisningarna blev attackerad av den fascistiska organisationen League of patriots och efter dessa oroligheter bannlystes i princip i alla nationer och kom inte att visas igen för än omkring slutet av 1970-talet. På så sätt satte den gränser på spel och påvisade det filmiska mediets kapacitet att väcka starka motståndskänslor mot dess innehåll. Att skildrar politik på film var ju dock inget nytt utan hade redan gjorts med exempelvis den amerikanska “Nations födelse” (1915) och med den Sovjetiska “Pansarkryssaren Potemkin” (1925), både dessa verk var ju dock uppenbara propagandafilmer, men “Guldåldern” är en av dom första om inte den första satirpolitiska filmen som dessutom riktar sig till så laddade styrkor så som kyrkan, borgarklassen och kärnfamiljen, i ett då fascistinfekterat Europa blev det logiskt nog ett stort motstånd till dessa ämnen och kanske var det faktiskt så att filmskaparna lyckades för bra med sitt mål om att provocera eller att det gick precis så dom ville – skapa ilska hos fascisterna. Om vi ska lämna filmens universella samhällspåverkningar och se filmens innehåll finns det där en mängd komik som med stor säkerhet påverkat många politiska och konstnärliga filmare, kanske hade Alejandro Jodorowskys “Holy mountain” (1973) “Guldåldern” som en inspirationskälla. En scen som jag tycker utmärker sig mest på komiskt plan, är scenen då en pojke sitter i sin pappas knä och pappan har ett jaktgevär på ryggen och stämningen är fin och familjekär, när fadern sitter och håller ett gevärsskott i handen skämtar hans son med honom och tar skottet och springer lekfullt i väg med ett leende på läpparna i gräset men hans pappa blir då rasande och ger sin son ett nackskott så att han dör, i byggnaden där aristokratin har en festlig tillställning och tittar ut och ser lite ledsna ut men återgår snart till sin fest och glömmer det hela. Det är sådan här otroligt absurd humor som sätter våra värderingar på spel och ironisera över våran syn på samhället, likt så finns oförglömliga scener som mannen som hysteriskt trampar ihjäl en insekt och sparkar i väg en hund, och en ko som ligger och tar igen sig i en säng i ett fint stort hus. Men den mest kontroversiella scenen måste ändå vara när en kvinna suger på en religiös statys fot erotiskt. Filmens all rekvisita är imponerande passande till en estetisk helhet med dess byggnader som rasar, skället och öken . “Guldåldern” var Bunels andra film och han hade en del begränsningar i sin kunskap om filmteknik vilket skapar en vis brist i en del bildmässiga kvaliteter, så som dess ojämna ljusbalans. Filmen är en av Frankrikes första ljudfilmer men är till största del uppbyggt likt en stumfilm med text som beskriver vad karaktärerna säger, en del dialog är verbalt utformad men till största delen är det ljud så som skrik, skott, bilmotorer, och bläddrande i papper som gestaltas som ljud, “Guldåldern” är i flera avseenden i mellanperiod mellan stum och den verbala filmen. “Guldåldern” börs dels ses vid tanke på alla dess kontroversiella inslag och dess uppvisning av filmens inflytande på samhället - men “Guldåldern” är så mycket som fristående film också på det konstnärliga men kanske framförallt på dess otroligt absurda och nyskapande humoristiska drag. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Maj 2014.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Danne
En spark i arslet mot borgarklassen och religionen med våldtäktsjesus där på slutet... Helt sjukt att denna fick göras från början...

Veckans populära filmer

Visa fler