The Hand of God 2021

Timothée Chalamet-doppelgängern Filippo Scotti spelar Fabietto, en känslig, iakktagande tonåring med en Walkman på magen vars värld inspirerats av den italienska författarregissörens egen barndom. Tillsammans med Fabietto spenderar vi tid med hans excentriska men varma och godmodiga familj i det vackra italienska kustlandskapet.

Pappan Saverio (Toni Servillo) intar en central plats, och likaså mamman Maria (Teresa Saponangelo) som älskar att hitta på hyss. Hon ringer grannen och lurar i henne att hon valts ut att spela huvudrollen i en film, vilket är roligt för stunden men förstör grannsämjan när pappan tvingar dit henne för att erkänna och be om ursäkt. 

Men det är en sammanhållen familj vilket illustreras av sekvenser som föräldrarna skrattande ihopklämda på en skoter tillsammans med Fabietto, när de ska skynda iväg för att rädda den mentalt ostabila mostern Patrizia (Luisa Ranieri) från hennes mans ursinne då han anklagar henne för otrohet.

Den vackra Patrizia som Fabietto beundrar inleder med vidskepelse då hon blir upplockad på gatan för att träffa “den lilla munken”, vars kyss ska göra henne fertil. Det är anledningen till mannens ursinne men vi får aldrig riktigt veta vad det är som har hänt, eftersom vi tar del av Fabiettos minne och rekonstruktion av Patrizias förvirrade berättelse, och vad som kan ha hänt.

Rekonstruktionerna av de återskapade minnesfragmenten färgade av berättarens subjektivitet gör att vi transporteras tillbaka till ett ofta drömskt, nostalgiskt berättade satt i en dekormässig realism. Vad hände egentligen där med “den lilla munken? Med Patrizia på båten? Och alla de “Fellinesqua” filminspelningssekvenserna? 

Här finns nämligen också referenser till Fellini och samtidens filmskapare i och med att den stilige brodern Franco (Massimiliano Gallo) gör återkommande provspelningar. Känslan av det teatraliska i filmkonsten återspeglas i Fabiettos värld av excentriska innevånare, men i ett mera lågmält, indie-inspirerat “Fanny och Alexander”-format. 

En tragedi sätter dock stopp för de idylliska familjesammankomsterna vid Neapels azurblå vatten. De soliga sekvenserna med bad, goda middagar, vattenmelon och en ständig Maradona i samtalscentrum ersätts av en dystrare ton när Fabietto måste lära sig leva under de nya premisserna. Sekvenser med stråkmusik, nostalgi och sentimentalitet påminner nästan om gamla tiders melodramer. Familjen ersätts av småkriminella vänner men det är även här regissörsdrömmarna börjar spira. 

“The Hand of God” är både underhållande och sorglig, beroende på hur Guds hand styr de små människornas liv. Ibland samtidigt, men början kontrasterar mot andra halvan. Filmen kan kännas något lång för dess flytande, episodiska format, men vi bjuds på sekvenser rika på ljud, dofter, smaker och fysiska interaktioner som förmedlas såpass väl att det känns som vi spenderar tid tillsammans med familjen snarare är tittar på. Som en inbjudan att hälsa på Paolo Sorrentinos excentriska “la famiglia” - svår att tacka nej till. 

Filmen premiärvisades i Venedig där den kammade hem åtskilliga priser, och fortsatte sin festivalrunda till Hamptons filmfestival där jag fångade upp den, för att fortsätta till Stockholms filmfestival och Netflix inom kort.