Grindhouse (2007)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Två långfilmer sammansatta till en med fejkade reklamfilmer mellan. Filmerna är "Planet Terror" av Robert Rodriguez och "Death Proof" av Quentin Tarantino.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: GRINDHOUSE

De gör dålig film till en konstform

“I will eat your brain and gain your knowledge” nynnar en unge i ”Planet Terror” vid frukostbordet när han leker med sina plastmonster. I den stunden vet jag att vi hamnat rätt. Visst saknas den tjocka cigarrettröken i projektorstrålen, de trasiga fåtöljerna och de illaluktande heltäckningsmattorna. Men jag nöjer mig med att salongen är så där ödsligt tom så att man kan höra pundaren snarka från bakersta raden där vi sitter i en biograf på 42nd Street, där man för drygt 30 år sen utlovade ”all-you-can-eat-bloodbaths”. Quentin Tarantino och Robert Rodriguez har lyckats riktigt bra med att återskapa känslan av de sunkiga kvartersbiograferna där sleaze- och exploitationsrullar spelades back-to-back under deras uppväxt. Båda långfilmerna i deras 2-in-1-projekt saknar filmrullar på de saftigaste ställena, som biografmaskinisten ”back in the days”, konfiskerade för privat bruk. Filmerna är klantigt klippta, fyllda med omotiverade närbilder och innehåller till och med ett pålagt bioprojektorsurr.

Rodriguez inleder det hela med att kliva in på George A. Romeros marker i “Planet Terror” där ett virus förvandlar en hel stads invånare till köttätande zombies. Det är ett klassiskt zombiefilmsupplägg där vi får följa ett litet gäng överlevande, ledda av gogodansösen Cherry Darling, spelad av en grym Rose McGowan, som tillsammans med tuffingen och Wray (Freddy Rodríguez) tar upp kampen mot den oändliga armén av levande döda vars ansikten bubblar av kemiskt avfall. Det hela blir liksom inte tråkigare när Cherry blir av med benet och får ett maskingevär som protes, i äkta Hong Kong-anda.

Rodriguez höjer här upp dåligt filmskapande till en konstform. Hans film är fylld av syltliknande blod och värdelöst skådespeleri samtidigt som han har full kontroll över estetiken med repiga bilder ackompanjerade av regissörens egna, Carpenter-inspirerade elektroniska soundtrack.

Synd bara att filmen känns som ett skämt som man drar alldeles för långt. Visst är det häftigt att se en het brud peppra ner zombies med benet, men det går liksom inte att basera en hel film på det. Filmen delar sin tafflighet med många obskyra gamla skräckfilmer, men även med flera av Rodriguez’ tidigare filmer. Hans överdrifter från filmer som “Once Upon a Time in Mexico” och “Spy Kids” överskuggar allt för ofta hans känsla för stil. Rodriguez är inte bara ett fan av dåliga filmer, han har tyvärr även en tendens att göra dem själv.

Men på sätt och vis passar skräpfilmen ”Planet Terror” bättre in i temat än ”Death Proof” som faktiskt är en bra film. Här får vi följa två stycken kaxiga tjejgäng som får bekanta sig med den lömskt vänlige men samtidigt livsfarlige seriemördaren Stuntman Mike, spelad av en pigg Kurt Russell, en avdankad stuntman som använder sin 350hk starka muskelbil för att ta livet av oskyldiga flickor i korta kjolar, däribland en tvåbent Rose McGowan.

Man bör vara försiktig med att avslöja för mycket av handlingen, då den är riggad med många härliga vändningar. Men man kan säga såhär, Mike möter ovanligt hårt motstånd när han ger sig på det andra tjejgänget som bland annat innefattar Zoe Bell, Uma Thurmans stuntkvinna från ”Kill Bill”, som här spelar sig själv med en magisk närvaro.

Vi bjuds på tjejtugg utöver det vanliga. Detta, mina damer och herrar är state-of-the-art Tarantino-skitsnack som i sina bästa stunder för tankarna till Travoltas och Jacksons hamburgarprat i ”Pulp Fiction”. I ett sanslöst långt klipp, som redan är filmhistoria, babblar Zoe & co om filmer, sex och snabba bilar vid ett restaurangbord samtidigt som en kamera snurrar runt dem i äkta ”Reservoir Dogs”-stil. Magiskt!

”Death Proof” når till slut ett spektakulärt klimax där två vrålåk pressar musten ur varandra längs en slingrig landsväg. Det är en hårresande och fantastiskt välgjord bilduell – en hyllning till klassiker som ”Vanishing Point”, ”Gone in 60 Seconds” (originalet) och Spielbergs brillianta debutfilm ”Duellen”. Allt är stuntkonst i världsklass.

I Svedala visas filmerna separat och i ett något längre format vilket jag bara kan gissa missgynnar den redan lite tunna ”Planet Terror”. Personligen hade jag hellre sett Edgar Wright eller Rob Zombie, som båda gjort underbara fejkade trailers som visas mellan filmerna, få chansen att slå på den stora trumman då zombiefilmen är något av en akilleshäl som sänker helhetsbetyget något. Men det råder ändå inget tvivel om saken, vill man ha högklassig popcornaction med blodstänk på bioduken så är det ”Grindhouse” som gäller.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer

Veckans populära filmer

Visa fler