Goliat 2018

Drama
Sverige
88 MIN
Svenska
Goliat poster

Synopsis

Kimmys far Roland ska snart inställa sig på anstalt och ta ett fängelsestraff. Med Roland i fängelse måste Kimmy axla rollen som familjeförsörjare och ge sig in i Rolands kriminella affärer. I släkten Henebro mäts manlighet och styrka i förmågan att vinna ett slagsmål, något som Kimmy aldrig lyckats med. Samma dag som Roland ska inställa sig på anstalten kommer Kimmy hem med ännu en blåtira och Roland beslutar sig för att ge sin son en sista lektion i ledarskap…
Du kan betygsätta efter premiär

Recensent

Viktor Jerner

13 september 2018 | 17:00

Sveriges vassa svar på tidernas största gangsterklassiker

Peter Grönlund följer upp hyllade "Tjuvheder" med ett snyggt, drabbande och mångbottnat porträtt av en utsatt familj i samhällets utkant. Den råa autenticiteten och de starka prestationerna lyfter den självsäkert till toppskiktet i genren.
När eftertexterna till Peter Grönlunds "Goliat" rullar är det enkelt att direkt utnämna den till den svenska versionen av "Gudfadern". Det kan kännas som en trött, reduktiv och förenklad stämpel, men i ett hav av sådana jämförelser utan egentlig grund känns det för mig i det här fallet som en ytterst lämplig parallell. Stilmässigt kunde de inte vara mer olika varandra, men både tematiskt och narrativt är det här ett tydligt kärleksbrev till Coppolas odödliga mästerverk.
 
Berättelsen kretsar kring 17-åriga Kim (Sebastian Ljungblad), som motvilligt får ta över sin pappa Rolands (Joakim Sällquist) roll i den kriminella organisation som omger dem när den sistnämnda döms till fängelse. "Kimmies" drömmar om att ta sig bort från det sargade industrisamhälle som är hans hem grusas när han då tvingas fylla skor som han hatar lika mycket som älskar, och det dröjer inte länge innan han är insyltad i en allt mer volatil grupp småskurkar. Löftet om ett renare och mer normalt liv finns där, i form av jämnåriga Jonna (Cornelia Andersson) som har bestämt sig för att lämna allt smutsigt bagage i backspegeln och försöka hitta en mer stabil grund att stå på. 
 
Likt Michael Corleone har Kim inget intresse av det kriminella liv som hans pappa har byggt upp, men de starka rötterna i familjen och känslan av ansvar gör att han inte ser någon annan utväg än att säkra att hans mamma och syskon klarar sig i faderns frånvaro. Även när Jonna ger honom en möjlig väg ut i ljuset klyvs han mitt itu av intern konflikt. Den typen av tematik kring familjerelationer och "blod är tjockare än vatten"-heder är ett essentiellt inslag i gangsterfilmer och även om det stundtals kan kännas oinspirerat tycker jag att "Goliat" håller sig på rätt sida om de värsta fällorna.
 
Grönlunds finstämda porträtt av huvudkaraktärernas plågade familjer är inget annat än djupt hjärtskärande. I deras isolerade verklighet har kriminalitet, ständigt överhängande hot från diverse myndigheter och ekonomisk utsatthet blivit vardagsmat. De misstror alla sociala säkerhetsnät, tar lagen i egna händer i alla lägen och alla tomma löften från Rosenbad är bara obetydligt bakgrundsbrus ("stäng av den där skiten" säger Roland när han går förbi en tv som visar en partiledardebatt). Filmens träffande utforskning av den här typen av socioekonomisk problematik är både nyanserad och nästan rörande empatisk. 
 
Allt det förstärks av den smått förgörande känslan av autenticitet, filmens absolut viktigaste tillgång. Andra försök till svenska inslag i gangstergenren har ofta fallit på att de känns som amerikanska gangsterberättelser som bara har förlagts till Sverige, men så är inte fallet här. Grönlunds karaktärer och platser lever och andas, och de känns både universella och specifikt svenska på samma gång. Man känner igen det, för oavsett var man befinner sig i landet så har man det på sin bakgård. 
 
Äktheten cementeras också av skådespelarna, som alla har ingen eller mycket begränsad erfarenhet inom yrket. Särskilt när det gäller Joakim Sällquist, som spelar Roland, är det ett helt ofattbart faktum. Med sin spektakulära prestation bygger han upp ett porträtt av en mycket emotionell och sårbar person som är begravd under flera lager pansar som har byggts upp genom åren som en ren försvarsmekanism. I vissa scener känns det som att han desperat försöker släppa fram det han har på insidan, men i sista sekund kommer murarna upp igen. Det är en otrolig insats och det är enligt mig sällan vi får se så fint skådespeleri i svensk film. Sebastian Ljungblad är också grymt stark i sin bärande roll.
 
Sammanfattningsvis är "Goliat" en mycket drabbande film som med sina rappa 90 minuter både underhåller som gangsterhistoria och väcker riktigt jobbiga frågor. Den viker inte undan, den romantiserar inte och den har en komplexitet som gör att den kommer stanna kvar länge hos mig. Den bästa och emotionellt starkaste filmen som Sverige har kläckt på mycket länge. 
| 13 september 2018 17:00 |