Godzilla (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ikonen Godzilla är tillbaka i ett spektakulärt äventyr där världen mest kända monster får kämpa mot onda varelser som växt fram ur mänsklighetens misstag.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: GODZILLA

Mäktiga monsterslagsmål
"Godzilla" är i sina bästa stunder mäktig och medryckande. Men så blir det dialogscener och människor i bild igen, och magin försvinner.

Skådespelaren Bryan Cranston har i intervjuer sagt att han hoppas och tror att denna mycket efterlängtade omstart av "Godzilla"-filmserien kommer att utplåna minnet av Roland Emmerichs prakthaveri från 1998.

Att helt och hållet "utplåna minnet" av det monumentala fiaskot är en vacker och omöjlig tanke - det räcker ju med att höra en Puff Daddy-låt eller fånga en skymt av Matthew Broderick i något sammanhang så kommer skräckbilderna tillbaka - men om man med detta kraftutryck menar att Gareth Edwards Godzilla pulvriserar sin föregångare på alla tänkbara plan så råder inga tvivel alls om saken.

Hans monster är en respektingivande och snudd på älskvärd kluns som förhåller sig vördigt till den japanska förlagan och stampar ned det muterade iguana-åbäke som Emmerich släppte lös i glömskan med ett distinkt vrål. Men då låg ju alltså inte ribban på några direkta monsterhöjder från början.

Cranston har vidare lovordat filmens mänskliga karaktärer. De är gedigna, trovärdiga och tacksamma att empatisera med, menar skådespelaren, och det är detta faktum som kommer att särskilja "Godzilla" från andra aspirerande blockbustermonster i sommar.

Även det är en vacker tanke. När en välgjord monsterfilm ägnar verklig omsorg åt också de mänskliga elementen kan den allra ljuvaste musik uppstå. "Hajen", "Alien", "Gwoemul" och i något mindre utsträckning "Cloverfield" är alla exempel på det. Vi behöver inte djuplodande människoporträtt på "In Treatment"-nivå; vi vill bara känna med och för människorna i handlingen, vi köper vilket koncept som helst mot bara en liten gnutta autenticitet.

Nu är det tyvärr så att Cranstons påstående helt och hållet saknar förankring i verkligheten. Kanske har nyanser och karaktärsfördjupning gått förlorade under klippningen, kanske rörde det sig bara om välvilligt PR-snack i ett lösryckt sammanhang - faktum är att karaktärerna i "Godzilla" är så schablonmässiga i både utformning och gestaltning att jag en halvtimme in i filmen inte förmår uppbåda intresse för någon av dem. Det är mig alldeles likgiltigt vad som sker så fort inte Godzilla själv får fylla bioduken i längre sekvenser. Och man blir heller inte bortskämd med vyer över denne CGI- skulpterade bjässe.

I enlighet med hur monstret har porträtterats många gånger i den ursprungliga, japanska traditionen är Godzilla här en sorts antihjälte snarare än ett renodlat, ondskefullt hot mot mänskligheten. Det är ett problematiskt grepp som bereder vägen för känslor av antiklimax, särskilt när Godzilla ska presenteras för publiken (något som Edwards för övrigt väntar alldeles för länge med). Det står snabbt klart att han är en birollsinnehavare som i mångt och mycket får spela andra fiolen åt filmens övriga gigantiska varelser.

Riktigt roligt blir det först när detta bastanta kräldjur hamnar i råkurr. Edwards har lyckas föredömligt väl med att göra slagsmålsscenerna till uppvisningar i djuriskt raseri. Det är brutalt och stundtals klumpigt, långt ifrån finlir eller antropomorfiska rallarsvingar à la "Pacific Rim". Visst hejar man på den knubbige titelfiguren när han får in ett hyggligt nackgrepp med käftarna eller åker på en kroppstackling och välter en skyskrapa i förbifarten.

Samtidigt står Ken Watanabe och mumlar något om att naturen har en plan för att utjämna balansen och att människan inte ska lägga snoken i blöt när det gäller sådana här angelägenheter. "Låt monstren gå loss på varandra utan störande element", menar han.

Ja, det hade kanske varit något för Gareth Edwards att tänka på. Givet hur bedövande trista hans karaktärer är hade åtminstone jag föredragit en människofri rollista.

Gärna jättelika monsterödlor som röjer runt rejält i stadskärnor, men det här var jag trött på redan innan jag såg det.
Verkar vara lite av ett genomgående team som genomsyrat varenda massförstörelseproducent på andra sidan atlanten. Där allt går ut på att förstöra så mycket – och till en så hög kostnad som möjligt utan att ta någon som helst hänsyn till manus eller fördjupning av karaktärer som jag så gärna eftersöker. Så, vad tyckte jag då om filmen? Jo, hade väl inga högre förväntningar. Och inte heller blev det bättre efter att japanerna gått ut med den klockrena totalsågningen om att ödlan skulle vara alldeles för tjock. Ja, käkat allt för många hamburgare så fort den klev över på amerikansk mark, för det kunde väl knappast vara så att det var den omega-3nyttiga fisken utanför japans kust som fått magen att svälla upp efter den föregående filmen? Men hur som helst så tog jag mig ner till biografen med den där inre synen av en jättelik Godzilla som lyfte upp sin mage över bältet, och det var väl ungefär också det enda jag fann roligt med den här filmen. För inte lämnade den mycket till dem andra karaktärerna och deras skådespeleri, och då undrar ni säkert: vilka andra karaktärer? och det är helt riktigt. För bortsett den underliga vetenskapsmannen Dr. Ishiro Serizawa (Ken Watanabe) som dök upp enbart i utfyllnadssyfte – lite titt som tätt med något slarvigt hopskriven replik – för att sedan försvinna lika snabbt igen, så hade vi Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson) som aldrig riktigt blev intressant att följa med hans löjliga familjedrama de vävt in till något dramatiskt på ett onödigt sätt vi hade klarat oss utan. För mig hade Ford lika gärna kunna försvunnit ur bild redan i början någonstans då jag varken minns hur det gick för familjen eller om det ens var han som räddade dagen i slutändan då det mer kändes som ett fantasilöst knep från regissören Gareth Edwards sida till att försöka hitta något att fylla duken med i två timmar. Nej, inget att imponeras över, men och andra sidan gillade jag inledningen. Det fanns en spännande uppbyggnad som tilltalade och man ville veta mera. Fast sedan hände något och mig tappade manusskrivaren (SPOILER VARNING) någonstans mellan den där jätteelefanten till insekt på flera spindelben (hämtad direkt ur Starship Troopers, fast tusen gånger i förstorning) och Joe Brody (Bryan Cranston) som Gareth Edwards av någon märklig anledning fattat beslut om att plötsligt ta död på – den enda vettiga och intressanta karaktären att följa – för att sedan lämna oss ensamma i biosalongen med resten av kompani som man aldrig riktigt kunde relatera till, eller få någon som helst empatisk känsla för. För mig hade det så kvittat om monsterna käkat upp hela planeten, och det hade kanske också varit det bästa som en försäkring om att vi nu ska slippa se mera utav det här i fortsättningen. Och ni som tycker den förgående filmen från 1998 var värdelös (som enligt mig är underskattad) verkar ha missat den lilla charm den faktiskt bar på. Charmen som fick en att sitta klistrad av spänning och förväntan när Godzilla klampade in över New Yorks gator. I jämförelse med det här som enbart kändes som en ny Pacific Rim, fast med andra varelser. Kunde likagärna varit någon avlägsna släktning eller kusiner då alla verkar ha krälat upp ur samma havsbotten. Och då tyckte jag ändå att Raleigh Becket och grabbarna i Pacific Rim gjorde ett bra jobb med att täppa igen det där jättelika hålet i väntan på en ordentlig regissör med tydligare mål och kreativare idélösningar som faktiskt fungerar och tilltalar publiken, istället för ännu ett pengarkramande mainstreamprojekt. Men trots det så måste jag ändå säga att det inte helt och hållet var en fullständig katastrof. För som sagt, så började det ganska bra enligt mitt tycke med en stark fyra för att sedan övergå till en något svagare två. Så slutbetyget landar någonstans där mellan och får en 3a som står för underhållsvärde.
Intressant och actionspäckad katastroffilm om tiderna största ödla. Nu i den bästa remaken som amerikanerna har lyckats leverera.
Jag har varit och sett filmen "Godzilla" på bio och ska med denna filmrecension tala om vad jag tyckte, men först lite om handlingen. Jorden ställs inför ett hot större än vad civilisationen tidigare upplevt. Ett radioaktivt jättelikt monster utplånar allt i sin väg när hon skoningslöst trampar ner allt som människor skapat. Lyckligtvis dyker även ytterligare ett monster upp som en räddande ängel. Den gigantiskt stora skräcködlan Godzilla som oväntat nog ser ut att vara mänsklighetens enda hopp. Jag var väldigt kritisk först till att se den här filmen efter att ha sett Roland Emmerichs misslyckade film som kom ut 1998. Men jag blev väldigt positivt överraskad. Den här versionen hade allt som Emerichs version saknade. Ett bättre manus med en mer fungerande intrig och karaktärer som var tillräckligt intressanta för att hålla intresset uppe under hela filmen och samt så var Godzilla monstret mycket snyggare gjort den här gången. Dessutom slapp man ologiska töntigheter som att Godzilla var högre än skyskraporna men ändå var tillräckligt liten för att få plats i New Yorks kloaker. Kul vinkling också i den här filmen att Godzilla framställs som en slags hjälte och mänsklighetens beskyddare då hot från andra monster dyker upp. Det bjuds på många spektakulära actionscener och fighter mellan Godzilla och två andra monster. Filmen har ett högt tempo då väl intrigen kommit igång vilket gör att filmen aldrig blir seg och till skillnad från versionen ifrån 1998 så har den här historien mer trovärdighet. Jag kan starkt rekommendera den här filmen som en av de bästa versionerna av "Godzilla" som har gjorts.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Blixt
60 år och åtskilliga miljarder kronor i teknisk utveckling senare så är det fortfarande ingen som lyckas göra en film som slår originalet i spänning. Knepigt det där...
Mikael Eriksson
verkligen en besvikelse
Dimman
Först och främst se det japanska originalet! Stilbildande inom effekter på sin tid och där verkligen Godzilla är huvudpersonen! I denna filmen har Godzilla en biroll och de har mage att döpa filmen till honom! "Skräcködlan" från 1953 som kom innan den första "Godzilla" är också en sevärd monsterfilm med stilbildande stop motion effekter på sin tid och en av legendaren Harryhausens första filmer om inte den till och med är hans första! Och vill man nu mot all förmodan se en relativt modern Godzilla så se hellre Emmerichs version från 1997. Inte för att Emmerich är en mästare precis (har själv en tvåa på den), men det är typ en av hans bättre filmer och där också Godzilla har huvudrollen! 

I denna patetiska film slösas storyn bort totalt och de få gånger man får se alla jädra monster så är det en explosion i CGI. Alltså inget stilbildande där överhuvudtaget! Skådespelarna då? Ja Brian Cranston är inte heller med så överdrivet mkt och hur man kan slösa på underbara Sally Hawkins talang är för mig en gåta! Nä detta är ett av årets sämre filmer!
1/5
ジェームズ Svar på Dimman för
Modern Godzilla film? 2014 är den nya moderna filmen samt även Godzilla 2000.  Emmerichs Godzilla film eller så kallad nu idag "Zilla" kom ut 1998 och inte 1997. Föresten så är Godzilla aldrig med i den filmen så jag förstår inte varför du säger att Godzilla har huvudrollen och varför den är med i diskussionen. Den är en ripoff av världens kända filmmonster. Filmen var helt ok men det är just titeln på filmen som det var fel på.
Visa fler (116)

Veckans populära filmer

Visa fler