Ghostbusters: Afterlife 2021

Ghostbusters: Afterlife poster

Synopsis

En ensamstående mamma och hennes två barn anländer till en liten stad. Väl där börjar de upptäcka sin koppling till den omtalade gruppen Ghostbusters och det hemliga arv som deras morfar lämnat efter sig.
Ditt betyg
3.3 av 53 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Ghostbusters: Afterlife
Biopremiär
19 november 2021
DVD-premiär
14 mars 2022
Digitalpremiär
28 februari 2022
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Sony Pictures
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

2 november 2021 | 10:45

Spretig men skön spökmatiné

Det blir både kul och känslosamt när protonpacken dammas av för en ny generation. Med skönt nördig humor och charmiga hjältar är "Ghostbusters: Afterlife" en värdig uppföljare till 80-talsklassikern. Men den något ofokuserade handlingen gör den en halvtimme för lång.
År 2016 visade det sig rätt kontroversiellt när fyra kul kvinnor tog över det ikoniska spökjägarjobbet. Vad sägs om att istället sätta protonpacken i händerna på fyra tonåringar? "Ghostbusters: Afterlife" raderar Paul Feigs komedi ur tidslinjen, Melissa McCarthy syns inte till, och istället serverar Reitman junior en rak uppföljare till farsans klassiska komedier från 80-talet. Trots nya rollfigurer och miljöer lär mycket kännas igen för fansen, samtidigt som filmen har potential att fånga en helt färsk generation in i Ghostbusters-fällan.

Handlingen börjar med att stressade ensamstående morsan Callie (Carrie Moon) och hennes två tonårsbarn vräks ur sin lägenhet på grund av obetalda räkningar. Samma dag kommer dödsbudet: hennes far har gått bort. Han övergav familjen för många år sen och lämnar efter sig endast bitterhet, och en nedgången kåk ute på vischan. Utan nånstans att bo åker familjen till den gudsförgätna hålan Summerville och flyttar in i huset som tillhörde den galne "lortbonden", som lokalbefolkningen hånfullt kallade honom.

Sen dröjer det inte länge innan dottern Phoebe, familjens vetenskapsnörd och tekniska geni, börjar snoka runt i det dammiga hemmet och upptäcker ett gemensamt band med den morfar hon aldrig fick lära känna. När ungarna hittar den gamla kärran Ecto-1 i ladan råder ingen tvivel om saken: morfar var en Ghostbuster!

McKenna Grace som spelar Phoebe, en kufisk tolvåring med ett arsenal av dåliga ordvitsar, är filmens starkast lysande stjärna. Phoebe hittar också en partner-in-crime i en klasskamrat, weirdot Podcast med en podcast om diverse konspirationer, som blir hennes roliga sidekick. De utgör en älskvärd duo som är filmens själ och hjärta. Storebror Trevor spelas av Finn Wolfhard, för det skadar aldrig att låna lite av den där "Stranger Things"-magin. Trevor tar jobb på ett burgerhak för att impa på en tjej, och mamma Callie möter på den lika ensamstående läraren Mr. Grooberson (Paul Rudd)... Och det blir snart tydligt att filmen har alldeles för många trådar på gång samtidigt. Då har vi inte ens kommit till att staden byggts vid en urgammal grav där något ondskefullt bara väntar på att släppas ut. Domedagen är nära - men vi måste etablera alla rollfigurer och relationer först.

Filmskaparna vill hinna med mycket, och det tar sin lilla tid innan filmen ökar tempot och spökjakten börjar på allvar. Men längs vägen skimrar också till av Amblin-nostalgi vid flera tillfällen, när de fyra kidsen gräver i stadens mysterier. Regissör Jason Reitman hittar vibbar av Steven Spielbergs storögda äventyrsfilmer från 80-talet, samtidigt som han har stora skor att fylla - pappa Ivan Reitmans "Ghostbusters" hedras respektfullt. I denna film har händelserna i New York 1984 inträffat men mer eller mindre fallit i glömska, om det inte vore för Youtube.

Att man valt att skippa storstan för lantliga äventyr är ett klokt val. Det känns aldrig som en remake eller kopia, utan en fantasy-komedi som lika gärna kunde ha stått på egna ben, men som också naturligt spinner vidare på det som kom tidigare. Trots nya miljöer och karaktärer levereras ändå en rejäl nostalgidos för gamla "Ghostbusters"-fans - en spökdetektor här, en Twinkie där, någon klassisk replik då och då. Både kul och känslosamt. En del blinkningar mot förr känns mer krystade än andra, men jag märker runtom mig hur biopubliken på Halloweenkvällens smygpremiär slukar i sig allt med förtjusning. Det är såhär man dammar av en gammal franchise och inger den nytt liv.

Originalet "Ghostbusters" är en sann klassiker som många av oss filmnördar såg som barn, och nya "Ghostbusters Afterlife" omfamnar ännu mer känslan av en familje-film. Dess onda andar blir aldrig särskilt läskiga, och hotet om undergången bemöts med ännu ett par billiga skämt. Lite mer mörker och allvar hade inte skadat. Jag öskar också att någon vågade sätta saxen i det spretiga materialet och hitta den där tajtare 90-minutersversionen av "Ghostbusters: Afterlife" som borde finnas där någonstans.

Men som en gammeldags matiné med lagom barnvänliga spöken och monster gör filmen vad den ska. Favoriten är de oemotståndligt söta små marshmallow-gubbar som vaknar till liv och hittar på kreativa sätt att döda varann. I de scenerna är allt förlåtet.
| 2 november 2021 10:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (6)
2
Jag gillar originalet och även 2016 versionen, men det blir bara fjantigt när ett gäng ungar ska leka spökjägare . Sen spelar det ingen roll hur mycket nostalgi, referenser och diskbänkar dom slänger in i storyn, jag köper det inte. Hade det inte varit för Paul Rudd så hade det lätt blivit en etta i betyg.
Läs mer
4
ok, då har jag satt mig in i den här. ja jag kan hålla med om att den är lite spretig. MEn spelar det roll för innehållet? nej det tycker jag inte. otroligt upplyftande, en ny generation får uppleva kriget mot ondskan. en tydlig ondska. den förra med bara kvinnor var som jag tidigare uttryckt inte speciellt magisk. denna fångar magin med originalfilmerna och hur hjärtat behöver vara med. nostalgin är säkert en faktor som spelar med, men inget som bygger filmen. det enda jag sträcker ut handen för att påtala ett nja till är hur man använde den döda skådespelarens karaktär. inte att han var med men att det var väldigt styltigt. sjukt roligt med en ordentlig uppföljare på 80 talsklassiker.
Läs mer
4
Under 80-talet blev filmfranchisen “Ghostbusters” en succé. Det blev bara två filmer och den sista kom ut 1989. Sedan dess har jag och säkert många andra undrat hur det gick för “Ghostbusters” gänget senare. Det svaret har vi fått vänta länge på. Tills nu då nostalgin ifrån de gamla filmerna skulle förenas med det nya i form av nya karaktärer i filmen “Ghostbusters: Afterlife”. Den filmen som har blivit uppskjuten pga corona har jag nu äntligen varit och sett på bio. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. En ensamstående mamma (Carrie Coon) med två barn (Mckenna Grace och Finn Wolfhard) flyttar till en liten stad. Snart börjar de förstå att de har en koppling till de ursprungliga Ghostbusters och att barnens morfar lämnat efter sig ett hemligt arv. I många år har jag väntat på att få händelserna efter “Ghostbusters II” levererade i en film. Senast fick vi en “Ghostbusters” reboot där spökjägarna byttes ut till kvinnor. Inget fel i det konceptet, men nostalgikänslan ifrån de föregående filmerna var helt borta och det fanns inga kopplingar till de tidigare händelserna i franchisen. Det enda som var lite underhållande var Chris Hemsworths gestaltning av en blåst och förvirrad sekreterare som mer stjälpte än hjälpte tjejerna i jakten på spöken. Magin sakandes som sagt helt. När sedan planerna på filmen “Ghostbusters: Afterlife” offentliggjordes så blev man nyfiken på om de kunde göra om och göra rätt. I det stora hela kan jag inte annat än att säga att de har lyckats. En två timmar lång film var en lite vågad satsning. Den långa speltiden innebär att det blir en lång transportsträcka innan saker börjar hända. Lång tid tas till att förklara de nya karaktärernas anknytning till original “Ghostbusters”. Detta i sig är förvisso ganska bra eftersom man på så vis får en känsla för karaktärerna. Att huvudkaraktärerna som tar oss vidare i handlingen i huvudsak är barn gör att det blir lite mer en familjefilm än man hade hoppats på. Men det var ett smart drag att en av barnen är “Stranger Things” skådisen Finn Wolfhard. Hans lite nördiga uppenbarelse tar en tillbaka lite till den härligt 80-tals doftande känsla som genomsyrade serien “Stranger Things” som dessutom hade en hel del “Ghostbusters” referenser. Mckenna Grace som spelar systern är den som är den mest drivande karaktären som vill utforska sitt förflutna och vidareutveckla sitt intresse för vetenskap och det paranormala. De vuxna blir alltså bikaraktärer i den här historien. Carrie Coon som spelar den skeptiska mamman är den som skapar kontrasterna angående om spökerier är på riktigt eller bara fantasier. Medan Paul Rudds karaktär är en den nördige forskaren som tror på barnen. Det är hela upplägget. Och ju längre in man kommer i filmens handling. Ju mer förstår man hur det hänger ihop och ganska tidigt in i filmen kan man gissa sig till vilken anknytning barnen har till de gamla filmerna. När allt detta är avklarat så sparas det inte på krutet. Då förvandlas filmen till en tokhyllning av framför allt den första filmen. Till viss del tycker jag att de kör med lite för säkra kort genom att använda demoner och vålnader ifrån den första filmen som skurkar. Men på något vis köper man ändå det för att man har längtat så mycket efter att återuppleva lite äkta “Ghostbusters” nostalgi. Jag tänker inte spoila för mycket. Men i filmens sista trailer så får man veta att Dan Ackroyd, Bill Murray och Ernie Hudson ska återkomma i sina ikoniska roller och det gör de med bravur så att man bara sitter och njuter i slutet av filmen. Mer än så tänker jag inte berätta om deras återkomst i filmen eftersom det skulle innebära att jag förstör överraskningsmomentet. Så sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med den här filmupplevelsen. “Ghostbusters: Afterlife” är en kärleksfull och varm hyllning till grundmaterialet samtidigt som den förvaltar det på ett sätt så att dagens yngre publik även kan få visst underhållningsvärde. Om man förväntar sig mycket slime som i de föregående filmerna så blir man besviken. Slimet har ingen central funktion denna gång och dyker inte upp alls. Om det beror på corona och att inte filmen kan sälja den typen av produkter till barnen som ser filmen pga av smittspridningen är något man får nöja sig med att spekulera kring. Men jag blev som sagt på det stora hela väldigt nöjd med det man fick i den här filmen. Jag ger därmed "Ghostbusters: Afterlife" en nostalgisk fyra av fem möjliga i betyg.
Läs mer
Visa fler