Ghostbusters: Afterlife 2021
Synopsis
En ensamstående mamma och hennes två barn anländer till en liten stad. Väl där börjar de upptäcka sin koppling till den omtalade gruppen Ghostbusters och det hemliga arv som deras morfar lämnat efter sig.
Info
Originaltitel
Ghostbusters: Afterlife
Biopremiär
19 november 2021
DVD-premiär
14 mars 2022
Digitalpremiär
28 februari 2022
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Sony Pictures
Åldersgräns
11 år
Längd
Spretig men skön spökmatiné
Det blir både kul och känslosamt när protonpacken dammas av för en ny generation. Med skönt nördig humor och charmiga hjältar är "Ghostbusters: Afterlife" en värdig uppföljare till 80-talsklassikern. Men den något ofokuserade handlingen gör den en halvtimme för lång.
År 2016 visade det sig rätt kontroversiellt när fyra kul kvinnor tog över det ikoniska spökjägarjobbet. Vad sägs om att istället sätta protonpacken i händerna på fyra tonåringar? "Ghostbusters: Afterlife" raderar Paul Feigs komedi ur tidslinjen, Melissa McCarthy syns inte till, och istället serverar Reitman junior en rak uppföljare till farsans klassiska komedier från 80-talet. Trots nya rollfigurer och miljöer lär mycket kännas igen för fansen, samtidigt som filmen har potential att fånga en helt färsk generation in i Ghostbusters-fällan.
Handlingen börjar med att stressade ensamstående morsan Callie (Carrie Moon) och hennes två tonårsbarn vräks ur sin lägenhet på grund av obetalda räkningar. Samma dag kommer dödsbudet: hennes far har gått bort. Han övergav familjen för många år sen och lämnar efter sig endast bitterhet, och en nedgången kåk ute på vischan. Utan nånstans att bo åker familjen till den gudsförgätna hålan Summerville och flyttar in i huset som tillhörde den galne "lortbonden", som lokalbefolkningen hånfullt kallade honom.
Sen dröjer det inte länge innan dottern Phoebe, familjens vetenskapsnörd och tekniska geni, börjar snoka runt i det dammiga hemmet och upptäcker ett gemensamt band med den morfar hon aldrig fick lära känna. När ungarna hittar den gamla kärran Ecto-1 i ladan råder ingen tvivel om saken: morfar var en Ghostbuster!
McKenna Grace som spelar Phoebe, en kufisk tolvåring med ett arsenal av dåliga ordvitsar, är filmens starkast lysande stjärna. Phoebe hittar också en partner-in-crime i en klasskamrat, weirdot Podcast med en podcast om diverse konspirationer, som blir hennes roliga sidekick. De utgör en älskvärd duo som är filmens själ och hjärta. Storebror Trevor spelas av Finn Wolfhard, för det skadar aldrig att låna lite av den där "Stranger Things"-magin. Trevor tar jobb på ett burgerhak för att impa på en tjej, och mamma Callie möter på den lika ensamstående läraren Mr. Grooberson (Paul Rudd)... Och det blir snart tydligt att filmen har alldeles för många trådar på gång samtidigt. Då har vi inte ens kommit till att staden byggts vid en urgammal grav där något ondskefullt bara väntar på att släppas ut. Domedagen är nära - men vi måste etablera alla rollfigurer och relationer först.
Filmskaparna vill hinna med mycket, och det tar sin lilla tid innan filmen ökar tempot och spökjakten börjar på allvar. Men längs vägen skimrar också till av Amblin-nostalgi vid flera tillfällen, när de fyra kidsen gräver i stadens mysterier. Regissör Jason Reitman hittar vibbar av Steven Spielbergs storögda äventyrsfilmer från 80-talet, samtidigt som han har stora skor att fylla - pappa Ivan Reitmans "Ghostbusters" hedras respektfullt. I denna film har händelserna i New York 1984 inträffat men mer eller mindre fallit i glömska, om det inte vore för Youtube.
Att man valt att skippa storstan för lantliga äventyr är ett klokt val. Det känns aldrig som en remake eller kopia, utan en fantasy-komedi som lika gärna kunde ha stått på egna ben, men som också naturligt spinner vidare på det som kom tidigare. Trots nya miljöer och karaktärer levereras ändå en rejäl nostalgidos för gamla "Ghostbusters"-fans - en spökdetektor här, en Twinkie där, någon klassisk replik då och då. Både kul och känslosamt. En del blinkningar mot förr känns mer krystade än andra, men jag märker runtom mig hur biopubliken på Halloweenkvällens smygpremiär slukar i sig allt med förtjusning. Det är såhär man dammar av en gammal franchise och inger den nytt liv.
Originalet "Ghostbusters" är en sann klassiker som många av oss filmnördar såg som barn, och nya "Ghostbusters Afterlife" omfamnar ännu mer känslan av en familje-film. Dess onda andar blir aldrig särskilt läskiga, och hotet om undergången bemöts med ännu ett par billiga skämt. Lite mer mörker och allvar hade inte skadat. Jag öskar också att någon vågade sätta saxen i det spretiga materialet och hitta den där tajtare 90-minutersversionen av "Ghostbusters: Afterlife" som borde finnas där någonstans.
Men som en gammeldags matiné med lagom barnvänliga spöken och monster gör filmen vad den ska. Favoriten är de oemotståndligt söta små marshmallow-gubbar som vaknar till liv och hittar på kreativa sätt att döda varann. I de scenerna är allt förlåtet.
Handlingen börjar med att stressade ensamstående morsan Callie (Carrie Moon) och hennes två tonårsbarn vräks ur sin lägenhet på grund av obetalda räkningar. Samma dag kommer dödsbudet: hennes far har gått bort. Han övergav familjen för många år sen och lämnar efter sig endast bitterhet, och en nedgången kåk ute på vischan. Utan nånstans att bo åker familjen till den gudsförgätna hålan Summerville och flyttar in i huset som tillhörde den galne "lortbonden", som lokalbefolkningen hånfullt kallade honom.
Sen dröjer det inte länge innan dottern Phoebe, familjens vetenskapsnörd och tekniska geni, börjar snoka runt i det dammiga hemmet och upptäcker ett gemensamt band med den morfar hon aldrig fick lära känna. När ungarna hittar den gamla kärran Ecto-1 i ladan råder ingen tvivel om saken: morfar var en Ghostbuster!
McKenna Grace som spelar Phoebe, en kufisk tolvåring med ett arsenal av dåliga ordvitsar, är filmens starkast lysande stjärna. Phoebe hittar också en partner-in-crime i en klasskamrat, weirdot Podcast med en podcast om diverse konspirationer, som blir hennes roliga sidekick. De utgör en älskvärd duo som är filmens själ och hjärta. Storebror Trevor spelas av Finn Wolfhard, för det skadar aldrig att låna lite av den där "Stranger Things"-magin. Trevor tar jobb på ett burgerhak för att impa på en tjej, och mamma Callie möter på den lika ensamstående läraren Mr. Grooberson (Paul Rudd)... Och det blir snart tydligt att filmen har alldeles för många trådar på gång samtidigt. Då har vi inte ens kommit till att staden byggts vid en urgammal grav där något ondskefullt bara väntar på att släppas ut. Domedagen är nära - men vi måste etablera alla rollfigurer och relationer först.
Filmskaparna vill hinna med mycket, och det tar sin lilla tid innan filmen ökar tempot och spökjakten börjar på allvar. Men längs vägen skimrar också till av Amblin-nostalgi vid flera tillfällen, när de fyra kidsen gräver i stadens mysterier. Regissör Jason Reitman hittar vibbar av Steven Spielbergs storögda äventyrsfilmer från 80-talet, samtidigt som han har stora skor att fylla - pappa Ivan Reitmans "Ghostbusters" hedras respektfullt. I denna film har händelserna i New York 1984 inträffat men mer eller mindre fallit i glömska, om det inte vore för Youtube.
Att man valt att skippa storstan för lantliga äventyr är ett klokt val. Det känns aldrig som en remake eller kopia, utan en fantasy-komedi som lika gärna kunde ha stått på egna ben, men som också naturligt spinner vidare på det som kom tidigare. Trots nya miljöer och karaktärer levereras ändå en rejäl nostalgidos för gamla "Ghostbusters"-fans - en spökdetektor här, en Twinkie där, någon klassisk replik då och då. Både kul och känslosamt. En del blinkningar mot förr känns mer krystade än andra, men jag märker runtom mig hur biopubliken på Halloweenkvällens smygpremiär slukar i sig allt med förtjusning. Det är såhär man dammar av en gammal franchise och inger den nytt liv.
Originalet "Ghostbusters" är en sann klassiker som många av oss filmnördar såg som barn, och nya "Ghostbusters Afterlife" omfamnar ännu mer känslan av en familje-film. Dess onda andar blir aldrig särskilt läskiga, och hotet om undergången bemöts med ännu ett par billiga skämt. Lite mer mörker och allvar hade inte skadat. Jag öskar också att någon vågade sätta saxen i det spretiga materialet och hitta den där tajtare 90-minutersversionen av "Ghostbusters: Afterlife" som borde finnas där någonstans.
Men som en gammeldags matiné med lagom barnvänliga spöken och monster gör filmen vad den ska. Favoriten är de oemotståndligt söta små marshmallow-gubbar som vaknar till liv och hittar på kreativa sätt att döda varann. I de scenerna är allt förlåtet.
| 2 november 2021 10:45 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (7)
Jäklar va dåligt detta var. Men förstår att det är mest inriktat på 10-13 åringar. Enda behållningen var mini Marshmallowgubbarna.
Jag gillar originalet och även 2016 versionen, men det blir bara fjantigt när ett gäng ungar ska leka spökjägare . Sen spelar det ingen roll hur mycket nostalgi, referenser och diskbänkar dom slänger in i storyn, jag köper det inte. Hade det inte varit för Paul Rudd så hade det lätt blivit en etta i betyg.
ok, då har jag satt mig in i den här. ja jag kan hålla med om att den är lite spretig. MEn spelar det roll för innehållet? nej det tycker jag inte. otroligt upplyftande, en ny generation får uppleva kriget mot ondskan. en tydlig ondska. den förra med bara kvinnor var som jag tidigare uttryckt inte speciellt magisk. denna fångar magin med originalfilmerna och hur hjärtat behöver vara med. nostalgin är säkert en faktor som spelar med, men inget som bygger filmen. det enda jag sträcker ut handen för att påtala ett nja till är hur man använde den döda skådespelarens karaktär. inte att han var med men att det var väldigt styltigt. sjukt roligt med en ordentlig uppföljare på 80 talsklassiker.