Gasland 2011

Josh Fox erbjuds 100 000 dollar för hans mark, där han växt upp i det hus hans föräldrar byggt på 70-talet, av ett företag som vill utvinna naturgas. När Fox börjar forska i saken upptäcker han att grannar och folk i bygden drabbats hårt av gasutvinningarna då vattnet förorenats och lett till sjukdomar, husdjur utan päls och vatten så giftigt att det går att tända eld på. Dags att ställa de ansvariga till tals. Men vem tar på sig skulden?

Fox sammanfattar det hela rätt bra själv när han kommenterar en av intervjuobjekten som med en tändsticka fattar eld på sin rinnande kökskran: ”det är hysteriskt roligt men samtidigt upprörande”. Tankarna går till ”Erin Brokovich” där Julia Roberts kämpade för att folk som blivit sjuka av föreorenat vatten skulle få kompensation. Den byggde visserligen på en sann historia, men skillnaden är att här finns fortfarande chansen att göra något.

Rädda, förtvivlade och arga människor intervjuas och ger oräkneliga stickprov på sitt allt annat än drickbara kranvatten. De knyter nävarna och kräver svar och åtgärder men inget händer. På TV skojar man friskt om hur galet det är med det brinnande vattnet. Folk får avslag från myndigheterna för att deras problem inte är tillräckliga. Företag vägrar intervjuas eller lämnar rummet under utfrågningar.

Visst chockas man och tar sig för pannan – ett tag. Fox film är ambitiös om något men han är knappast någon Michael Moore eller Morgan Spurlock (som båda troligen kunnat göra filmen med mer udd och humor). Det blir uppenbarligen att Fox kommer vara ganska partisk när han redan i inledningen pratar barndomsminnen med sin dova, lite enformiga stämma. Det blir uppenbart att han känner starkt för sina de stackare han intervjuar med efter ett tag blir det några snyfthistorier om förorenat vatten och dess konsekvenser för mycket.

Samtidigt är det lätt att tappa tråden när det börjar rabblas fakta och siffror. Det gäller att vara rejält insatt och/eller intresserad för att kunna behålla fokuset. Det är en viktig dokumentär men samtidigt en väldigt amerikansk sådan (både tema- och stilmässigt) och det är förståeligt att den hamnar direkt på DVD-hyllan i Sverige. När upplösningen sker i klassisk rättegångsform och man avslutar med melankoliska bilder på bäckar och poesi om mänskligheten blir det lite för mycket. En långt ifrån helgjuten men ändå relevant dokumentär, återigen (men ack så aktuellt) om storeföretags slarviga hantering med naturen och medmänniskor.