Fullt hus 2003

Jag hade inga stora förväntningar alls på ”Fullt hus”. Jag hade faktiskt inte ens planer på att se den. Jag är ändå glad att jag gjorde det, för det visade sig vara en trevlig komedi med duktiga skådespelare och flera gapskratt. Månadens överraskning?

I centrum står familjen Baker. Familjen Baker är inte som andra familjer. De består nämligen av hela 12 barn. 12 hysteriska, gapande, stökiga, bråkiga, klumpiga, snoriga ungar. Pappa Tom och mamma Kate har under åren lärt sig att handskas beundransvärt bra med sina barn, de har blivit som de själva säger ”experts of managing chaos”. Föräldrarna gör sitt bästa för att hålla ihop familjen och visa var och en kärlek och omtanke. För att inte nämna, försöka komma ihåg allas namn – inte alltid så lätt som man kan tro!

När pappa Tom får drömjobbet som footballcoach tar familjen sitt pick och pack och flyttar från den lilla lugna hålan till en ogästvänlig storstadsförort. Med löften om ett bättre liv och mutor i form av nya möbler och leksaker accepterar barnen motvilligt sitt nya öde. Under tiden har mamma Kate mirakulöst nog hunnit skriva en roman om sitt eländiga liv, den ska nu publiceras och hon måste på en bokturné i två veckor. Tom lämnas ensam att ta hand om de tolv små djävlarna, samtidigt som hans jobb kräver tid och engagemang. Kan det bli annat än katastrof?

Det är kul att se familjer bråka. Att se tonåringar uppehålla badrummen i timtal, eller småbarnen be om att bli photoshoppade in på julkorten så de slipper vara med vid den jobbiga fotograferingen. Kanske är det det faktum att filmen är löst baserad på en sann historia som gör att den känns så realistisk emellanåt. Börjar regissör Shawn Levy kanske mogna till? Det var främst hans inblandning som gjorde mig först tveksam till denna film. Med urkassa ”Big Fat Liar” och ”Smekmånaden” bakom sig är det inte så konstigt. Och även här finns det korkade scener som endast går ut på att Ashton Kutcher ska slå eller skada sig på olika sätt. Tilläggas bör att hans karaktär inte ens är medlem i familjen, är han en sån stor publikdragare att man måste skriva in roller bara för att få en ursäkt att få ha med Ashton i sin film? Humorn är alltså ganska ojämn om man säger så. Men de scenerna är lyckligtvis få, och en perfekt toapaus om inte annat.

Däremot lyckades resten av rollbesättningen att överraska mig. Steve Martin och Bonnie Hunt känns riktigt trovärdiga i sina roller, trots (eller kanske just därför) att båda gjort liknande roller i diverse 90-talsfilmer. Att se gamle Steve försöka hålla god min när ungjävlarna stökar ner hela huset är hysteriskt kul. Att Bonnie efter att ha klämt ur ett dussin arvingar fortfarande är smal som en H&M-modell känns kanske inte helt rätt, men vad vet jag. Även barnskådisarna var duktiga, filmindustrin brukar annars inte bry sig om att leta fram talangfulla förmågor till barnroller. Jag är glad att man för en gångs skull ansträngde sig.

Summering? En småtrevlig komedi som jag rekommenderar alla familjer att se – stora som små. Tycker det är synd att man väljer att dubba en film som inte enbart riktar sig till de minsta, men har du möjlighet (samt läskunniga barn), se originalversionen. Och du – använd preventivmedel!