Victor Frankenstein (2015)

”Alla kommer ihåg monstret, men ingen minns mannen bakom”. Med de orden vill filmskaparna sätta tonen för ”Victor Frankenstein” som de har tänkt ska handla mer om den galna vetenskapsmannen och hans motiveringar, än varelsen han skapade. 

Och det stämmer rätt bra, att i många filmadaptioner så är det den ihopsydda jättens framfart som ligger i fokus. Han har till och med förknippats med – och kallats för – det namn, Frankenstein, som egentligen tillhör hans upphovsman. 

I Mary Shelleys bok från 1818 beskrivs en del av Victors bakgrund, så att låta honom åter få stå i strålkastarljuset kan tyckas vara en hyllning till originalet. Men manusförfattare Max Landis (”American Ultra”) vill uppenbarligen inte göra något som redan gjorts, och en mer direkt adaption av boken fick vi ju så sent som 1994 i och med ”Mary Shelley's Frankenstein”, så istället har han hittat på sin egen version av vad som hände. 

Vi möter först Daniel Radcliffes (”Harry Potter”) namnlösa karaktär, ett puckelryggat ”freak” som roar circuspubliken med sina clowntricks. Egentligen är han en oerhört intelligent och har lärt sig allt om anatomi genom att läsa böcker och studera kroppen. 

När trapetskonstnären Lorelei (Jessica Brown Findlay – ”Downton Abbey”) faller och han räddar hennes liv genom läkarkonst får en man i publiken, Victor Frankenstein (James McAvoy), upp ögonen för honom. 

Efter en hastig flykt med hjälp av Victor, får puckelryggen inte bara ett namn – Igor – utan även ett nytt liv. Blind av tacksamhet, gör han allt för sin räddare, vilket leder till kusliga experiment i dennes laboratorium. 

Så långt är ”Victor Frankenstein” både underhållande, fartfylld och tekniskt välgjord. Flykten från cirkusen har ett slags ”Doctor Parnassus” galna värld över sig. Karaktärerna och deras dilemman är långt ifrån kreativt unika, men de är lättköpta och man investeras snabbt i deras välmående. 

Egentligen borde det göra filmen mer intressant att Victor inte är en enkelsidig protagonist som vi ”hejar på”, utan snabbt visar sig vara så galen som vi vet att monstrets skapare måste vara. Karaktären Igor har ju blivit till för att vara den riktiga hjälten i den här berättelsen, men för att det ska fungera hade han behövt vara mer karismatisk. Tyvärr framstår han mest som en veklig mes. Inte konstigt efter att ha levt kuvad på circusen i hela sitt liv, men det nödvändiga krutet saknas. 

Krut är något Victor istället har i överflöd. Och då menar jag som i ”för mycket”. Det sitter långt inne att hacka på McAvoys skådespelartalang men här hade han verkligen behövts tyglats in. Det är tydligt att grönare regissören Paul McGuigan (”Lucky Number Slevin”) inte vågat sätta ner foten när det yviga gestikulerandet och, inte minst, överdrivna spott-pratandet, går så långt att det drar fokus bort från handlingen. 

Allteftersom får vi i alla fall reda på varför Victor drivits på sig själv så hårt i skapandet av sin varelse. Återigen har Landis valt sin egna väg och hittat på en ny karaktär istället för att använda materialet i Shelleys bok. Inget ont i det egentligen – om det inte hade varit för att förklaringen känns vansinnigt otillräcklig. Vi pratar om anledningen till att en man blev besatt av att skapa liv ur döda kroppsdelar. Ska man ge sig på att förklara det behöver man frammana all kreativitet man har. 

”Victor Frankenstein” ser ut att vara en proffsig produktion på ytan. Tekniska effekter, miljöer och kostymer har alla valts med omsorg. Det är framför allt i sympatin för karaktärerna som det brister, ihop med ett par manusskrivningar som känns som nödlösningar. Ett sådant exempel är hur det kommer sig att monstret får platt huvud, ett signum som för övrigt hittades på i filmversionen från 1931 då Boris Karloff spelade jätten, något som allra mest satte sin prägel på hur vi tänker oss dennes utseende än idag. 

Sedan de klassiska Frankenstein-filmatiseringarna på ”den gamla goda tiden” har det inte gått särskilt bra för den här sub-genren bland skräckrullar. Filmen från 1994 fick ljumt mottagande, precis som det här senaste verket. För att inte tala om hur det gick för ”I, Frankenstein” från förra året. Det säkraste kortet för att i alla fall fånga den mest trogna skaran torde vara att åtminstone göra upplevelsen riktigt läskig. Det är något ”Victor Frankenstein” helt vänt ryggen åt, så jag gissar att även inbitna Frankenstein-fans kommer ta sig an produktionen med viss tveksamhet. 

Lotta Zachrisson Skribent