Frank (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En ung wannabe-musiker tar sig vatten över huvudet när han går med i ett excentriskt rockband, under ledning av den mystiske Frank.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FRANK

Ett papier-maché-huvud man inte glömmer
Ja, Michael Fassbender spelar en popsångare som ständigt går omkring med ett stort papier-maché-huvud. Hur flummigt det än må låta så levererar han bättre än någonsin i en indiefilm som bjuder på fängslande filmmagi.
Varför går Michael Fassbender, den Oscarsnominerade stjärnan från ”12 Years a Slave” och ”X-Men”-rullarna, omkring med ett stort papier-maché-huvud i en indiefilm om ett flummigt popband? För att besvara frågan bör vi gå tillbaka i historien en aning och förklara fenomenet Frank Sidebottom.



Frank var ett påhitt av brittiske komikern och musikern Chris Sievey under 1980-talet, en komisk karaktär med ett stort huvud inspirerat av gamla serier av Max Fleischer (Karl-Alfred, Betty Boop). Frank gjorde framgångsrik karriär inom både TV, radio och musik. Journalisten Jon Ronson spelade synt i ett av Franks projekt, Oh Blimey Big Band, och har tillsammans med Peter Straughan (”Tinker Taylor Soldier Spy”) skrivit manus till filmen.



Filmen är dock extremt löst baserad på den ”riktige” Frank, främst för att varken Ronson eller den framlidne Sievey ville göra en vanlig biografi av Frank och hans skapare. Ett sunt och vettigt beslut som resulterat i en häftig historia om unge Jon (Domhnall Gleeson) som ser chansen att förverkliga sina musikerdrömmar när han plockas upp som syntspelare åt ett udda band, ledda av den karismatiske men mystiske Frank (Fassbender), som alltid bär nämnt huvud.



”Frank” undviker alla klyschor den här sortens film om sökandet efter lycka, framgång och sig själv i en värld av vansinnighet ofta snubblar på. Den blir aldrig sådär indiepretentiös med svårsmält symbolik eller högtravande dialoger. Den väljer aldrig billiga, komiska poänger på absurda situationer eller detaljer, som exempelvis Franks huvud. Den blir aldrig sentimental eller moraliserande.



Det är en unik, vacker och drabbande film som stegvis fångar upp och omfamnar en, trots sin kufiga stil och stundtals bisarra infall. Frank är inte filmens huvudkaraktär men dess kärna, ett fängslande mysterium som man vill utforska och samtidigt bevara. Det är omöjligt att värja sig mot hans vänliga sätt, sympatiska personlighet och fromma röst samtidigt som man anar en viss mental instabilitet i hans svajiga beteende.



Fassbender gör rollen med bravur. Det är inte lätt att uttrycka sig som skådespelare med ett förtäckt ansikte (Hugo Weaving i ”V för Vendetta” är en av som lyckats) men Fassbender får till både det lena röstläget och kroppsspråket. Varje liten rörelse, gest och huvudrörelse fyller i det vi saknar hos ett ansiktsuttryck. Fassbender går emot sin stjärnstatus och gör något modigt och annorlunda – det är omöjligt att tänka sig att det är Magneto eller den sadistiske slavägaren bakom Franks huvud. En genuint begåvad och imponerande skådespelare.



Men det är ingen enmansshow. Gleeson visar att han kommit långt efter Bill Weasley i Harry Potter och gör sin förvirrade yngling till mer än en endimensionell stereotyp – här finns både girighet, högmod och vrede. Scoot McNairy (”Argo”) är minnesvärd som bandets manager medan Maggie Gyllenhaal är typiskt prickfri som den småknäppa bitchen i gruppen.

Med en trots allt rätt simpel story lyckas filmen utvinna filmmagi med humor, svärta, fängslande karaktärer och inte minst fantastisk musik. Det är en häftig resa som Frank & co tar med oss på.
Senaste kommentarer
Moviemaster
Härlig film med bra skådisar. 3/5
lalala
Pretentiös story med ointressanta och oengagerande karaktärer, 1/5.
Eirikur
Helskum. Vrickad. Men väldigt charmig. Jag gillade den mycket!
Visa fler (4)

Veckans populära filmer

Visa fler