Foxtrot 2017

Drama
Israel
108 MIN
Hebreiska
Foxtrot poster

Synopsis

En familj med problem får inse den hårda sanningen att något har gått väldigt fel vid deras sons avlägsna militärpost.
Ditt betyg
4.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Foxtrot
Språk
Hebreiska
Land
Israel
Längd

Recensent

Annika Andersson

23 januari 2018 | 10:01

En annorlunda dramasatir om dagens Israel

Ett annorlunda och satiriskt drama om dagens Israel, och de djupa spår förintelsen satt hos efterkommande generationer. "Foxtrot" är inte bara självkritisk och politiskt relevant, utan bjuder även på visuell njutning och psykologisk djupdykning ner i våra familjerelationer när de skakas om i grunden av trauma.
Handlingen börjar med att det knackar på dörren. När Daphna Feldmann (Sarah Adler) öppnar, visar en närbild av hennes ansikte framför en svart, snårig, spindelnätsliknande tavla i bakgrunden, hur hon tar in vad hon ser, innan hon svimmar och ramlar ner på marken. Hon vet nämligen vad det det betyder när israeliska soldater gör hembesök.

Soldaterna får i stället berätta för hennes man Michael (Lior Ashkenazi), att deras son Jonathan (Yonaton Shiray) dött i tjänst. Medan soldaterna är respektfulla men praktiska – det viktiga för dem är att få Michael att förstå att han måste dricka vatten var fjärde timme vare sig han är törstig eller ej – visar närbilder på Michaels ansikte den känslomässiga processen han går igenom, med ilska, förtvivlan, och raseri.

Det sätter tonen på filmen som ett drama med satiriska inslag, och ”Foxtrot” lämnar mycket osagt, som istället pyr under ytan. Det sparsamma berättandet understryks av ett fenomenalt bildspråk. Många kameravinklar är rakt ovanifrån, nästan som ett försök att ge distans till våra mänskliga problem nedan, eller som om de högre makterna tittar ner på oss och tar beslut om våra öden som om vi vore små schackpjäser. När Michael går runt i det lilla, lilla badrummet, känns det väldigt klaustrofobiskt, som om de starka känslorna inte får plats, och inte har någonstans att ta vägen.

En annan scen visar skuggan av Michael när han följer efter sin hund in i ett rum, både olycksbådande och hotfullt, och det dröjer inte länge innan vi hör första sparken. Detta leder till ett annat dilemma, eftersom det är mycket svårt att känna sympati för en protagonist som slår sin hund!

Frågan är om filmen lyckas med konststycket att vända den instinktiva avsmaken man känner för honom till något annat? För våldet i filmen är undanglidande och kringelkrokigt, och ilskan vänds bort från det som orsakat den, och får istället utlopp på andra sätt, som genom självskadebeteende. Både Daphna och Michael dövar den inre smärtan genom att åsamka sig själva kroppslig smärta. Scenen där Michael bränner sin hand med hett kranvatten påminner om en liknande scen i ”The Pawnbroker” från 1964, där den Auschwitz-överlevande Sol Nazerman (Rod Steiger) håller sin hand över ett ljus för att känna någonting överhuvudtaget.

Här kan man kan stanna upp och reflektera lite över Israel och dess historia. Enligt regissören Samuel Maoz har förintelsen påverkat generation efter på så sätt att även om de råkade ut för trauman, fick de sällan hjälp eller sympatier eftersom allt annat blekande jämfört med det lidande som de överlevande varit med om. Själv var han i armén, kom tillbaka utan en skråma men med PST-symtom som lämnades obehandlade därför att, just det, det var väl ingenting jämfört med ”Holocaust”.

Det har även skapat paranoia och känslighet för kritik. De övergrepp Maoz visar som begås av den Israeliska staten, och som enligt honom existerar på liknande sätt i verkligheten, gjorde att han hamnade i klaveret hos utrikesministern Miri Regev, som fördömde filmen innan hon ens hade sett den. Fast det gjorde också att filmen fick mycket uppmärksamhet redan innan den släppts, konstaterade Maoz pragmatiskt under den Q&A som följde efter att filmen visats på Palm Springs filmfestival (där den för övrigt vann i kategorin ”Directors to Watch”).

Ett av de övergrepp som visas, eller snarare inte visas eftersom scenen är briljant filmad med all action bortom kameran, är en närbild på en ölburk som den israeliska vägpatrullen bestående av unga soldater tror är en granat. Närbilden på ölburken som ligger på marken medan regnet forsar förbi och snart blandas med blod har etsat sig fast i mitt minne, och scenen som följer är fruktansvärd i all sin enkelhet.

”Foxtrot” lämnar så oerhört mycket att fundera över. Det är ingen film som lätt faller in i en berättarfälla, utan den överraskar ständigt genom att ta nya vändningar, och har även en del absurdism och surrealism. Mitt råd att luta sig tillbaka och åka med. Tempot är av det långsammare slaget, vilket ger nog med utrymme för att ta in allt som sägs och allt som jäser under ytan, men den överaskar även med många skratt.

Filmen är väldigt nära att få full poängpott från mig, men den har nästan för många underliggande trådar, inklusive titeln som känns lite som att den inte helt naturligt inlemmats i handlingen. Men vill man ha en annorlunda filmupplevelse rekommenderar jag ”Foxtrot” starkt! Det finns trots allt inte många cinematiska vita fläckar kvar på upplevelsekartan, så här gäller det att passa på!
| 23 januari 2018 10:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Foxtrot
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu