Ficktjuven (1959)

Bresson är den franska filmens smygkatolik. I filmen ser vi en ung man i Paris som varken vill eller kan få arbete. Han leker med tanken på att bli ficktjuv och får blodad tand efter ett första försök som nästan slutar i katastrof.  Den ena stölden följer på den andra, i metron och på gatorna. Vad som från början var en födkrok blir en erotiskt färgad besatthet, en allt viktigare del av hans dagliga liv. I takt med att hans skicklighet ökar tilltar också hans begär, och han tar avstånd från sin enda vän och från de faderliga råd han får av en kriminalare som håller ett vakande öga på honom. Svartvita bilder i sommarsolen... av händer som famlar okontrollerat, av ögon som motstår kamerans genomträngande blick... allt ingår i en dagboksliknande återblick som tjuven själv "skriver" i fängelset. 

Filmen kan tolkas som en allegori  över det mänskliga förnuftets otillräcklighet, som ett bildpoem om vilsegånget begär eller som en katolsk släkting till Camus "Främlingen". Både tänkvärd och handfast sensuell.

Håller med sjoegreas kommentar nedan! Regin av sjävla ficktjuveriet är fantastiskt vackert! 3/5!

En stundtals lysande film som dock tappar lite i vissa partier. Men absolut en riktigt bra och stilfull film med ett fint slut. Stark trea!