Fear Street Part One: 1994 2021
Synopsis
År 1994, i efterdyningarna av en brutal tragedi i Shadyside, Ohio, upptäcker en grupp tonåringar att en serie skrämmande händelser som har plågat deras stad under många år kanske inte är slumpmässiga och att de kan bli nästa offer. Del 1 i trilogin baserad på R.L. Stines bokserie.
Info
Originaltitel
Fear Street: 1994
Digitalpremiär
2 juli 2021
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Netflix
Längd
Högt tempo, blod och nostalgi i annorlunda skräckis
Liksom “Scream” för 25 år sedan så återupplivar den här R.L. Stine-filmatiseringen den ständigt bespottade slasher-genren. Referenserna duggar tätt, blodet flyter och vi får en lite annorlunda skräckis som bör passa fans av genren som handen i handsken.
Amerikansk småstad. En tonårstjej jobbar sent i en butik som säljer skräckböcker. Hennes pojkvän gillar att busa och skrämmas. Mystiskt ljud hörs. I det hotfulla mörkret dyker en maskerad mördare upp och en svettig jakt inleds. Inledningen till den första “Fear Street”-filmen utspelas på 1990-talet och liknar många av den periodens slasher-filmer. Men innan förtexterna rullar så bjuds vi på en oväntad twist kring mördarens identitet och öde.
Redan här är det klart att det är ingen vanlig skräckis vi har att göra med. Samtidigt som man inkluderar några av genrens mest välbekanta klyschor, karaktärer och scenarior - inte helt olikt “Scream”, en tydlig inspirationskälla - så skruvar man till det lite extra. Det vilar nämligen en förbannelse över den magnifikt döpta staden Shadyville i form av en avrättad häxa som vill hämnas genom att sända ut diverse stackare som mordiska bödlar.
Det är alltså inget traditionellt mordmysterium utan istället ligger fokus på olyckligt förälskade tonårshjältinnan Deena (Kiana Madeira) och hennes skräcknördiga lillebror Josh (Benjamin Flores Jr.). I stil med “Stranger Things” sluter de upp med jämnåriga vänner för att lista ut varför mördaren i skelettmask förföljer dem och slaktar allt i sin väg. Referenser och blinkningar duggar tätt till såväl populärkultur som 90-talsnostalgiska fenomen.
Det hjälper att filmen bygger på en bokserie av R.L. Stine, som skrivit de barnvänliga “Kalla kårar”-böckerna (sig filmatiserade som “Goosebumps” 1 och 2). I kombination med en befriande barnförbjuden dos av blodigt våld så ger den filmen en mer ungdomligt naiv atmosfär än vanliga slashers. Regissören Leigh Janiak (underskattade “Honeymoon”) kan dessutom sin genre väl och håller tempot högt och flytande.
Skådespelarna gör det mesta av sina sympatiska om än aningen underutvecklade karaktärer. Det är extra kul att se en lesbisk hjältinna med sin egen kärlekshistoria i centrum, något som är ovanligt både för genren och generellt (ser på er, DC och Marvel). Mellan skrik och spring är det fint att se den varma men inte helt okomplicerade romansen spira och få en avgörande betydelse i dramat. Allt till behagligt passande musik av Oscarnominerade Marco Beltrami (som inte oväntat tonsatt även just “Scream”-filmerna).
En del av de vanliga frågetecken inom genren uppstår, som varför ett sjukhus nästan helt saknar personal och hur många mord som ska begås innan polisen tror på våra hjältar. Att man rundar av med en ingång till nästa del i trilogin gör att man förlorar helhetskänslan en aning - ett vanligt problem i många franchises. Men varför klaga? Som ett fan av skräckfilm, slashers och speciellt “Scream” är det ett nöje att besöka Fear Street och dess blodbad.
| 30 juni 2021 16:30 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (7)
Fear Street's huvudsakliga vapen är att den har ett häftigt tempo. Jag gillar dess snabbhet och hur man valt att klippa, men framförallt valet av övergångar. Det händer saker hela tiden. Jag gillar mytologin och att man valt att börja ifrån slutet istället för början. Det är ett smart val som vidhåller betraktarens intresse. Man har även tagit fram en stadig trupp skådespelare som gör jobbet väl, och här har man verkligen lyckats med en trevlig variation av personligheter.
Fear Street Part One: 1994 är en övernaturlig slasherfilm som tar oss tillbaka till den efterlängtade atmosfär som Scream gav oss. Vi får följa ett gäng tonåringar som lever i den fördömda staden, Shadyside. En stad full av tragedi. En stad som de flesta försöker ta sig ifrån.
Den förbjudna kärleken, hierarkin i skolan, framtidsplanerna som ständigt skapade ångest. Det är många delar som tar en tillbaka till sina egna vilda år som tonåring. Den där bubblan som skyddade en ifrån vuxenlivet. En pressad tid där krav och förväntningar alltid låg och lurade. Där en raserad tonårsförälskelse kunde totalt förgöra en.
Fear Street Part One: 1994 behandlar slashergenren med respekt och man håller inte tillbaka. Det är en skaplig mängd blod och jag gillar att den är relativt grafisk. Humorn fungerar, stundtals fjantig men det är inget som stör mig. Det är en stämningsfull film som inte är rädd för att vara klyschig.
Det är inte ofta som jag lyfter upp ögonen när jag ser att en film producerats av Netflix, och framförallt inte när det gäller skräckfilm. Det känns som en genre där Netflix valt att pumpa ut så mycket som möjligt i hopp om att ett par filmer ska leverera kvalité. Här tycker jag ändå att man lyckats väl. Nu är det bara att luta sig tillbaka och invänta andra delen av denna trilogi som kommer ut den 9:de juli.
Sevärd slasher som är tydligt inspirerad av både DET och Scream. Tycker att filmen funkar som bäst i de sekvenser när regissören drar ner tempot och låter skräcken krypa på. Tyvärr blandas dessa med en lite rörig historia där det blir väldigt mycket springa runt och skrika, vilket inte alls funkar lika bra. Men överlag bra skådespeleri och en intressant historia ger ändå en klart godkänd film. Skall bli intressant att se fortsättningen.
Fjortis film. Första 30 är den ganska spännande men sen spårar den ut och blir löjlig och kärlek scenerna är bara för mycket och för barnsligt.
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu