Fame 2009
Musikal
USA
107 MIN
Engelska
Fame poster
Synopsis
Berättelsen om eleverna vid New York School of Performing Arts; deras drömmar, deras ambitioner och deras kamp för att finna berömmelse och sig själva, är tillbaka i en ny uppdaterad filmatisering i regi av dansören, koreografen och regissören Kevin Tancharoen. Alan Parkers film från 1980 blev en internationell succé och belönades med två Oscarstatyetter för bästa sång och bästa filmmusik. Tv-serien, baserad på filmen, cementerade ytterligare dess popularitet och eleverna och lärarnas liv följdes över hela världen under 80-talet.
Ditt betyg
2.3 av 152 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
Fame
Biopremiär
DVD-premiär
10 februari 2010
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Sandrew Metronome
Ålder
Barntillåten
Längd
Recensent
7 oktober 2009 | 18:07

För mycket yta och för lite dans

Det är oundvikligt att jämföra nya "Fame" med den populära 80-talsserien med samma namn och tyvärr står filmen sig slätt. Dess största problem är att det är för många karaktärer vilket gör att man aldrig riktigt känner för någon av dem. För mycket yta och dessutom för lite dans kännetecknar "Fame".

Alla som har sett TV-serien vet förstås handlingen. Vi får följa ett gäng ungdomar från att de gör sina intagningsprov till New York Academy of Performing Arts tills de tar studenten tre år senare. Alla har de olika huvudämnen som dans, sång, teater och film och alla vill de bli berömda.

Från originalserien återfinns Debbie Allen som då spelade danslärarinnan Lydia men som i filmen har en undanskymd roll som skolans rektor. Musikläraren görs av Kelsey Grammer från tv-serien "Frasier" och sånglärarinnan Fran spelas av Megan Mullally, hon med den pipiga rösten från "Will & Grace". Annars är det mest okända ansikten bland tonåringarna förutom Kherington Payne från "So You Think You Can Dance" som här får agera den lyckade danseleven. Tyvärr illustreras detta med en dansscen som mest påminner om en stripshow förutom att de behåller sina minimala kläder på. Det känns inte riktigt som att stångdans hör hemma på ett gymnasium.

Överhuvudtaget så saknas det riktigt bra dansscener. Eller de finns men i alldeles för liten utsträckning. Varför spara på krutet och låta allt explodera i slutnumret? Visst, här finns en klassisk dans-i-matsalen-scen men jag hade hoppats på mer, särskilt som regissören Kevin Tancharoen är både koreograf och dansare. Det var ju ändå Leroys och Cocos dansscener som gjorde mest avtryck i TV-serien.

Som sagt så är det problematiskt att det är för många karaktärer i filmen vilket gör att man inte direkt känner för någon. Regissören skrapar bara på ytan av elevernas personligheter. Som Jenny, teatereleven som i början mest är stel och generad, vad är det som får henne att släppa loss? Är det för att hon blir kär? Och varför blir Marco kär i henne när hon mest är sur och tråkig? Det går inte riktigt ihop.

Vi får följa eleverna under tre år och dubbelt så många klyschor - nervositet, hopp, glädje, besvikelse, mognad och lite kärlek däremellan. Ingen av kärlekshistorierna biter sig egentligen fast, helt enkelt eftersom det inte finns något djup i dem. Dessutom blir alla elever besvikna exakt samtidigt; Neil blir lurad på pengar av en filmproducent, Denise får inte spela den musik hon vill och Jenny blir lurad av en äldre kille som försöker hångla upp henne. Ok, vi fattar, artistlivet är hårt.

Men visst finns det undantag och scener där man faktiskt blir berörd som Kevins stora besvikelse över att han inte kommer att bli en duktig dansare och när Denise sjunger ut i sin leopardtopp istället för att spela klassiskt piano. Teatereleven Joy har också en viss charm som när hon blir full första gången och filmnörden Paul plockar fram sin kamera och fångar det på film. Det finns potential till intressanta karaktärer men det hade behövts mycket mer jobb med dem.

De gånger man verkligen dras in i filmen, som den härliga slutscenen, Fame-låten såklart och maskeradscenen när de dansar till Santigold, är alldeles för få. Här skulle behövas fler personligheter och mer dans och känsla för att man ska känna sig helt nöjd som biobesökare.