Fåglarna 1963

Fåglarna poster

Synopsis

Melanie Daniels kommer till Bodega Bay i jakt på den eftertraktade ungkarlen Mitch Brenner. Vid ankomsten blir hon oförklarligt attackerad av en fiskmås. Snart samlas tusentals fåglar och utsätter stan för hemska attacker. Melanie och Mitch måste hinna fly från den flygande skräckmassan innan de faller offer för fåglarnas vrede.
Ditt betyg
3.2 av 534 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Andreas Samuelson

4 november 2012 | 18:01

Ruggiga fjärderfän

Innan biopubliken terroriserades av otäcka hajar, ormar, spindlar och hundar, skrämde Mästaren slag på folk med något så simpelt som fjärderfän. Och med den effektiva bristen på musik och motiv så krävs inte direkt svaga nerver för att kasta ett extra, vakande öga mot himlen efter den här ruggiga klassikern.

Det finns en fantastisk scen i början av "Fåglarna" som egentligen inte rör själva fågeltemat alls. Spontana nuckan Melanie (Tippi Hedren) har förföljt en stilig men smått oförskämd man, Mitch (Rod Taylor), till hans hem i Bodega Bay för att överlämna en humoristisk gåva i form av en bur med turturduvor. När de två väl sitter ner på ett fik och oskyldigt flirtar kommer Mitch mamma (Jessica Tandy) in och sabbar stämningen, och det går upp Melanie att Mitch är en svårfångad morsgris.

Stämningen som infinner sig i scenen är sådär på pricken skrattretande genant och obekväm, där trion under en väldigt formell dialog utbyter välriktade och granskande blickar. Redan i den här scenen bevisar Hitchcock återigen hur han galant hanterar både drabbande humor, briljant personregi och igenkänning kombinerat med underhållning. Och då har vi inte ens närmat oss filmens isande skräck än. Dock flaggar regissören för faran som kommer både i denna scen och filmens inledande halvtimme, även om fokuset ligger på karaktärerna.

Det är en gammal, simpel men väl fungerande taktik där han låter oss lära känna rollfigurerna och deras situation innan han utsätter dem för de ondskefulla titelbestarna. Att vi känner igen den kyliga blondinen och den sorglöse ungkarlen med glimten i ögat från tidigare Hithcock-filmer går att leva med när både spel, regi och dialog är så träffsäkert. Dessutom har de sympatiska Hedren och Taylor fint stöd från Tandy, Suazanne Pleshette och en ung Veronica Cartwright i biroller.

Men filmens huvudtema ligger dock i spänningen, när fåglarna anfaller. Och det är riktigt otäckt, utan att man kan förklara varför. I någon helt annans händer hade ju bara tanken med en skräckfilm om fåglar blivit absurd (kolla bara på den bäst glömda uppföljaren...). Men Hitch levererar de kalla kårarna med självklarhet. Att han vägrar att komponera med dramatisk musik, förklara deras destruktiva beteende eller besvära oss med blodigt detaljerade scener gör att det hela känns obehagligt autentiskt och verklighetstroget.

Att filmen har några år på nacken går inte att förneka. Tempot lär döda stämningen för den mer bortskämde, MTV-avlade tittaren och de som förväntar sig att skrika och hoppa högt går bet. Men det finns en klar rysmysig tjusning i Hitchcocks klassiker och denna är absolut inget undantag. Precis som man ogärna badade efter "Hajen" så är en flock fåglar på himlen troligen det sista man vill se efter en titt av den här ruggiga filmen.

| 4 november 2012 18:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Fåglarna
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu