Eraserhead (1977)

3.4
Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I en säregen, surrealistisk blandning av fantasi och verklighet får tittarna följa fabriksarbetaren Henry Spencers liv och hans mardrömmar. David Lynchs debutlångfilm.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info
MovieZine-recension saknas, maila oss så lägger vi till titeln till önskelistan.
Eraserhead (1977) – David Lynch madrömslikt surrealistiska långfilmsdebut.
Under knappa ekonomiska förhållanden kom det att ta David Lynch hela fem år att spela in “Eraserhead”, som är en tämligen intressant blandning mellan dröm och verklighet. Filmen blev oförstådd och ett hatobjekt av kritikerna, men fick även sina stora beundrare, med sådana stora namn som Stanley Kubrick. Men också av regissören Mel Brooks som hjälpte David Lynch in i filmindustrin och det var med sin nästa film “Elefantmannen” (1980) Lynch kom att etablera sig som ett välkänt och hyllat namn inom filmvärlden. Henry Spence lever i en liten lägenhet mitt i ett grått industrilandskap och arbetar på en fabrik. Han får beskedet att han ska bli pappa när han är på en besynnerlig middag hos kvinnans familj. Han flyttar i hop med kvinnan som är mamma till deras barn, ingen av dom är psykiskt välmående och deras barn ser inte ut som en människa. Snart blir dröm och verklighet svårt att skilja åt. Filmen är totalt genomsyrad av estetisk konsekvent tematik som tar sig uttryck via rekvisitan och ljussättningen. Hela filmen är svartvit med en tydlig ljussättning över hela miljön som medverkar i bild, detta skapar i varje ruta ett tydligt fokus i hela bilden, även fast det inte är total djupfokus som appliceras ger det en känsla av det, som för mina tankar till Gregg Tolands (fotograf till bland annat “Citizen Kane” från 1941 och “A song is born” från 1948) användande av ljussättning för att få djup i bilden, även fast kameran ej hade möjlighet till en sådan skärpa som Gregg Toland hade, av naturliga skäl vid tanke på att “Eraserhead” är en lågbudgetfilm. Huvudrollsinnehavaren i filmen spelas av Jack Nance (1943-1996), som kom att bli en av David Lynch absoluta favoritskådespelare och medverka i hela fyra Lynchfilmer efter “Eraserhead, plus i Lynch tv-serien “Twin peaks” (1990-1991). Och jag skulle vilja påstå att detta är Jack Nance mest fulländade karaktärsgestaltande någonsin, med en karaktär med en mängd bottnar som tar sig uttryck via en skådespelarmässig tanke om hela kontexten till estetiken och låta detta formar hela karaktärens uttryck, vilket gör det ännu mer smärtsamt att bevittna Henry, ty han lever inte bara i detta landskap han befinner sig i, han är en del i detta industrilandskap – på så vis gestaltar han existentiell ångest på ett slående sätt. Konstnärliga epoker jag referera till när jag ser filmen är det surrealistiska 1910-talet samt 1920-talet med filmiska verk så som dom tyska “Dr Calgari” (1920) regisserad av Robert Wiene och Fritz Langs “Metropolis” (1927), i den sistnämnda filmen och “Eraserhead” är gränsen mellan apokalyps och modernism hårfin. På litterat plan förs även tankarna till Franz Kafkas “Förvandlingen” (1915) om levande tings förändring utan att någon egentligen påpekar det utan enbart acceptera det, exempelvis börjar en kycklingbit plötsligt röra på sig och blöda under en middag, var av Henrys “flickväns” mamma tittar upp och skriker, det påpekas aldrig om detta har ett sambandsförhållande till den möjligt levande styckade kycklingen, det bara händer. Men det är inte enbart konstnärliga intryck som format filmen utan också Lynch egna sits i en nersliten stadsdel full av våld och osäkerhet, där han just hade fått en dotter (vid namn Jennifer), hon föddes med bölder på fötterna och behövde stora operationer, likt så drabbas barnet i denna film av bölder över hela sig, dessutom tycks barnet inte vara någon människa utan ser snarare ut som en reptil och någon form av däggdjur (dock inte däggdjuret människan), på så sätt skildra Lynch sin skräck för att bli förälder i ett samhälle han vantrivs i på ett ytterst ärligt sätt, dels via föräldrarnas syn på ett barns groteska och krävande uttryck som på såpas ytliga grunder krossar föräldrakärleken till barnet, givetvis inte inom en naturrealistisk form utan tar det till sitt surrealistiska ultimatum. Eftersom film och litteratur har normen (till skillnad från den sjungande och målande konsten) att ha en tydlig handling sågades filmen från många håll när den kom ut, för att enbart vara förvirrad i sitt uttryck och aldrig ge en klar berättelse, men “Eraserhead” är en atmosfärisk konstfilm och inte en tydlig handlingsfilm, dock är det överdrivet att säga att filmen skulle vara förvirrad i sitt uttryck då den följer en huvudkaraktär som medverkar i varje scen. I och med att hela filmen gestaltas genom en karaktär för mina tankar till hypotesen att det ej är ett samhälles empiriska natur som skildras utan en persons kraftiga vanföreställningar av det, kycklingen blöder eller lever inte och reptilbebisen är en helt vanlig mänsklig bebis. Detta skulle kunna höra i hop med Lynch skräck om vad samhället kan förvandla honom till – se det likt en surrealistisk mardröm som inte har relation med verkligheten, på grund av vantrivsel och stort mörker inom sig och formade till organ i det grå industrilandskapet som gör det omöjligt att slita sig i från det. Att Lynch någonstans visar upp sig själv i det filmiska formatet och kanske på så vis försöker sig på en frigörelse (?) blev hans väg i från denna stadsdelen han ej trivdes i, är en otrolig historia i sig. Att inte tolka filmens möjliga utsago är i princip omöjligt men troligen ligger inte det adekvata i filmen att förstå händelserna som en sammansatt handling som tillsammans skapar en helhet, i stället ger surrealismen oss möjlighet att i en materiell och estetisk fiktion ta del av den mystiska platsen inom var och en vid namn känsla (sedan skulle jag hävda att det är upp till var och en ifall filmen skildra en surrealistisk värld/stad eller en person med surrealistiska vanföreställningar och mardrömmar) , och känns det gör sannerligen “Eraserhead”. Anton Carlson Ursprungligen skriven 22 juni 2014 Upphöjd till ifrån en 4:a till en 5:a efter omtitt 30:e juni 2016.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
JVF
Betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Såg den egentligen mest för dess filmhistoriska relevans, men när det väl kom till kritan njöt jag av vartenda sekund. Superläckert expressionistiskt foto, ambient ljuddesign och inte alls sådär toksvår som den har rykte om sig att vara. Tvärtom en, i grunden, ganska konventionell och allmängiltig berättelse.
ozjeppe
Ultra-dystopisk, provokativ konstfilm är som sagt en enda experimentell och frånstötande mardröm. Etablerar Lynchs så småningom omisskänneliga bildkomposition, men erbjuder inget annat än ett långsamt krypande galleri av obehags- och ångestbilder (om än väldigt häftigt ljussatta och slående). För mig omöjlig att uppskatta varken som filmkonst eller underhållning. 1/5.
Pseudosum
Tack så mycket, jag brukar skriva när jag sett om en film eller när känslan faller på. Kan försöka göra det oftare.
Visa fler (15)

Veckans populära filmer

Visa fler