En vit, vit dag 2019

Dimman och det stora vemodet rullar in i den isländske regissören Hlynur Pálmason svåra andra film. Inte helt olikt hyllade “Winter Brothers” är "En vit, vit dag" ett frostigt familjedrama i säregen konstnärlig förpackning. Ingvar Sigurdsson låter tystnaden tala i ett kraftfullt porträtt av den tjänstledige småstadspolisen Ingimundur som håller en ocean av sorg inom sig efter hustruns plötsliga bortgång. När misstankar väcks kring en hemlig otrohetsaffär blåser en storm upp inuti honom och obehandlad sorg kanaliseras i ilska och hämnd. 

 

Genom oväntade inslag av psykedeliska isländska barnprogram och utstuderat modernistiska montage av karaktärer, hus, landskap – ja till och med rullande stenblock, injicerar regissören Pálmason en överraskande dos av franska nya vågen i sin annars gråtungt naturalistiska hämndsaga. Konstfilms-ambitionen att skulptera en tidig auteursignatur är charmig, men genomförandet tar en stundtals ur berättelsen.

 

De karga landskapen och sammanbitna ansiktena är visserligen vackert fångade av den svenska fotografen Maria von Hausswolffs kamera och abrupt uppbrutna av Julius Krebs Damsbos hårda klipp, men Hlynur Pálmason laddar dem inte med tillräcklig substans för att rättfärdiga den pockande nordiska arthouse-formen. A for effort – eller åtminstone 3 av 5.