En sorts kärlek 2010

Stijn (Barry Atsma) är en bekymmersfri playboy i sina bästa år som lever gott på sitt höjdarjobb i reklambranschen, vilda fester och problemfria engångsligg med vackra kvinnor. Men så träffar han Carmen (Carice van Houten) som vänder uppochner på hans tillvaro. De gifter sig och skaffar barn och lever, trots flera snedsteg från Stijns sida, lyckliga.

En dag slår dock den värsta av lyckokrossarna till - cancern. Carmen blir sjuk och Stijn lovar bitter och hederligt att vara trogen vid hennes sida. Men vara trogen är inte det lättaste, speciellt i en totalt osexig tillvaro med hårlösa, spyende fruar och skrikande barn. Stijn söker sig trots löftet till andra kvinnor och blir stormförälskad i konstnären Roos (Anna Drijver). Men vem tillhör hans hjärta egentligen?

Filmen, efter romanen med samma namn av Ray Kluun, är uppdelad i tre kapitel och den första och sista är de som fungerar bäst. Relationen mellan Stijn och Carmen är minst sagt skakig och det är gripande att se två så passionerade själar tappa fotfästet, tappa greppet om varandra - och livet - och tappert kämpa för att hitta både varandra och livsgnistan igen.

Cancern behandlas avklätt och avromantiserat som den tuffa sjukdom den är. Carice van Houten är fantastisk och är utan tvekan filmens stora stjärna. Hon känns helt naturlig som en levnadsglad kvinna som drabbas av det värst tänkbara men försöker hålla tillbaka tårarna och hantera det med en humor som alltmer försvinner i ett smalnande, bleknande ansikte.

Det är på det stora hela inget fel på skådespeleriet alls, och inte heller hantverket. Regidebuterande Oerlemans vågar klippa friskt, hoppa mellan spelstilar och slänga in vackra, metaforiska bilder utan att de blir fånigt övertydliga eller orealistiska. Musiken är väl vald även om man stundtals kan störa sig på de Hollywoodliknande stråkarna eller melankoliska jazzmusiken.

Filmens största - och ganska stora - problem är att den centrala huvudkaraktären Stijn är något av en skitstövel. Redan från början går han på ett ständigt lyckopiller utan dess like helt befriad från tyngre sorger eller problem. Någonstans ska man tycka synd om honom för att han lever ett ytligt, känslolöst liv men när han sedan får en underbar fru fortsätter han att vara regelbundet otrogen, något han försvarar med ett hånflin och axelryckning.

Under filmens väldigt ojämna mittendel där han träffar Roos - uppmålad som den stereotypiskt fria konstnärsjälen som aldrig verkar ha något eget liv eller vänner i den här typen av film - sätts både moralen och publikens sympatier på prov. Att bedra sin cancersjuka fru, hur trist och sur hon än må vara, är liksom inte riktigt okej och när Stijn konstaterar att "kärleken har sina egna spelregler i cancertider" är det svårt att sympatisera om än ens gilla honom.

Kärlekshistorien med Roos är klumpigt hanterad och känns i denna form nästan onödig. Möjligen hade den fungerat bättre om Stijn inte haft en sådan skrupelfri inställning till otrohet och kvinnor redan från början. Nu gör han något man får början hoppades att han aldrig skulle sjunka till.

Filmen är nog enklare att ta till sig om man är en mer öppensinnad polygamist - eller möjligtvis någon som upplevt liknande relationskomplikationer med någon cancerdrabbad. Det ska dock inte utlämnas att man blir gripen och tagen av kärlekshistorien, speciellt några hjärteknipande snyftscener mot slutet är svåra att huka sig för.