En ovanlig flicka 2019

Unga Naima (Mina Farid) befinner sig under enkla förhållanden i Cannes över sommaren och får sällskap av sin, milt sagt, självsäkra kusin Sofia (Zahia Dehar). Hennes frihet är hennes signum – hon spenderar dagarna med att sola spritt språngande naken, och att bli uppvaktad av rika män. När de två kusinerna bekantar sig med två välbärgade män, kompletta med en exklusiv yacht, är den lyxiga och paradisaktiga sommaren fulländad – kanske.

Jag vill ogärna kalla filmen en fransk Call my by your name, men det kan vara den bästa beskrivningen för att förstå den här sommarkärleken. Italiensk åtra byts mot förundrad kusinträff, men det överväldigande uppväxandet är detsamma. Det är trollbindande att följa Sofia runt på hennes utflykter, för hon vägrar att låta den ständiga objektifieringen av hennes kropp ta över. Att följa det ur Naimas ögon är fascinerande, men jag hade önskat att vi fick ännu mer av hennes tankar kring denna spännande sommar.

Sofia refererar sig till själv till legendariska Sophia Loren, och mina tankar går även till en ung Brigitte Bardot. Filmen i sig drar paralleller till huvudskådespelerskan Zahia Dehars riktiga liv. Hon hamnade själv i vad pressen kallar ”prostitutionsskandal” när hon som 16-åring länkades sexuellt till mycket kända spelare i den franska fotbollslaget. Åtalet mot dem lades ned – men Zahias namn fick en tuff start i livet. Jag kan tänka mig att känner att Une fille facile är något av ett frigörande för henne – där hon får rätta ett fuck you-finger åt pressens elaka klor.

Filmens brist kan dock vara att den precis som sitt namn är för enkel. Den lever och frodas på sin beundransvärda miljö av sensuell fransk riviera, men det tenderar att bli enformigt. Det händer inte så mycket, och Naimas karaktär hålls till ett tråkigt minimum. På gott och ont – å ena sidan får med all rätt Sofia skina, men poängen att som tonåring får se på blir egentligen inte särskilt utforskad.

När en äldre kvinna hånfullt kläcker ur sig att ”det är hemskt hur många plastikoperationer du gjort, du är ju bara 22 år”, kan jag inte annat än sucka uppgivet till hur normaliserat åsikter kring kvinnors kroppar är. Budskapet filmen blir därmed kristallklart – ta ingen skit av andras objektifiering, hur mycket de än vill trycka ner dig.