En italiensk familj på gränsen till sammanbrott 2010

Unge Tommaso (Riccardo Scamarcio) är yngsta sonen i en stor, bullrig familj och väntas tillsammans med storebror ta över den stolta faderns pastafabrik. Tommaso har hållit till i Rom under täckmanteln ekonomiska studier men har i smyg inlett sina författardrömmar och intagit gayvärlden där han träffat sin pojkvän. När Tommaso bestämt sig för att komma ut under en stor familjemiddag och flytta till Rom för gott hinner storebrorsan före med sin egen hemlighet och flyr fältet. Tommaso blir kvar i garderoben och hos sin överreagerande far som får en hjärtattack och tvingar honom att ta över pastafabriken själv. Inget blir som Tommaso tänkt sig…

Låt er inte luras av kanske årets sämsta svenska titel (originaltiteln ”Mine vaganti” översätts ungefär ”Min herrelösa”) – den här pärlan är måhända en aning udda och stundtals lite fånig men humöret är det inget fel på och historien är både originell och förlösande befriad från klyschor.

Här ges utrymme åt samtliga karaktärer, t o m de stackars hunsade hushållerskorna får egna personligheter. Riccardo Scamarcio funkar utmärkt som hjärtekrossaraktig huvudroll men får se sig överskuggad av en samling mäktiga motspelare.

Biroller får egna små historier utan att ta för stor plats eller bli poänglösa karikatyrer. Det handlar om brustna hjärtan och olycklig kärlek, där farmodern ångrar giftermålet med sin kärleks stora bror och den alkoholiserade fastern längtar efter att bli sedd och åtrådd. Men det är aldrig melankoliskt eller tungt utan ses med glimten i ögat.

Skönheten Nicole Grimaudo sticker ut som en knepig kvinna som pushar Tommaso in i fabrikschefsrollen och försöker inleda något av en dömd romans. Deras relation tenderar hela tiden på gränsen och det är gripande, och förvånansvärt ovanligt att se filmens vackraste kvinna olyckligt följa sin älskade in i en annan mans armar med blicken.

Inget är svart eller vitt i filmen, men inte heller onödigt komplicerat och långdraget. Det är en fin liten dramakomedi med gott om charm och gripande små livsöden. Det är inte lika hysteriskt som i någon av Almodovars filmer (eller någon annan spansk motsvarighet) men inte heller kallt och tragiskt som i släktträffen i ”Gosford Park”. När man i de filmerna mer kände sig som en ganska belåten åskådare känns det här mer som att man umgås med en smått disfunktionell men ändå välmenande familj.

Sen att Tommassos gayvänner målas upp som väldigt stereotypiskt fjolliga och ytliga känns en aning onödigt men det leder å andra sidan till en del dråpliga komiska scener. Och det är detaljer i marginalen till en i övrigt sevärd film.