En italiensk familj på gränsen till sammanbrott (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En italiensk familj på gränsen till sammanbrott är en bitterljuv dramatisk komedi om en italienska familjen som äger en pastafabrik i Apulien.

Familjens äldre garde skulle inte önska annat än att deras två söner skall ta över familjeföretaget, gifta sig, skaffa barn och se till att Cantones efternamn bevarar sin glans i generationer. Men vad familjen vill och vad sönerna vill är två helt olika saker.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EN ITALIENSK FAMILJ På GRäNSEN TILL SAMMANBROTT

Originell pärla i gränslandet mellan Almodovar och Altman
Hetlevrade italienska familjer visar sig fortfarande vara en underhållande färskvara i filmens värld i händerna på turkiske queerregissören Ferzan Ozpetek (”Det turkiska badet”) som levererar en småknäpp, charmig och gripande film i gränslandet mellan valfri Almodovar-film och Robert Altmans ”Gosford Park”.

Unge Tommaso (Riccardo Scamarcio) är yngsta sonen i en stor, bullrig familj och väntas tillsammans med storebror ta över den stolta faderns pastafabrik. Tommaso har hållit till i Rom under täckmanteln ekonomiska studier men har i smyg inlett sina författardrömmar och intagit gayvärlden där han träffat sin pojkvän. När Tommaso bestämt sig för att komma ut under en stor familjemiddag och flytta till Rom för gott hinner storebrorsan före med sin egen hemlighet och flyr fältet. Tommaso blir kvar i garderoben och hos sin överreagerande far som får en hjärtattack och tvingar honom att ta över pastafabriken själv. Inget blir som Tommaso tänkt sig…

Låt er inte luras av kanske årets sämsta svenska titel (originaltiteln ”Mine vaganti” översätts ungefär ”Min herrelösa”) – den här pärlan är måhända en aning udda och stundtals lite fånig men humöret är det inget fel på och historien är både originell och förlösande befriad från klyschor.

Här ges utrymme åt samtliga karaktärer, t o m de stackars hunsade hushållerskorna får egna personligheter. Riccardo Scamarcio funkar utmärkt som hjärtekrossaraktig huvudroll men får se sig överskuggad av en samling mäktiga motspelare.

Biroller får egna små historier utan att ta för stor plats eller bli poänglösa karikatyrer. Det handlar om brustna hjärtan och olycklig kärlek, där farmodern ångrar giftermålet med sin kärleks stora bror och den alkoholiserade fastern längtar efter att bli sedd och åtrådd. Men det är aldrig melankoliskt eller tungt utan ses med glimten i ögat.

Skönheten Nicole Grimaudo sticker ut som en knepig kvinna som pushar Tommaso in i fabrikschefsrollen och försöker inleda något av en dömd romans. Deras relation tenderar hela tiden på gränsen och det är gripande, och förvånansvärt ovanligt att se filmens vackraste kvinna olyckligt följa sin älskade in i en annan mans armar med blicken.

Inget är svart eller vitt i filmen, men inte heller onödigt komplicerat och långdraget. Det är en fin liten dramakomedi med gott om charm och gripande små livsöden. Det är inte lika hysteriskt som i någon av Almodovars filmer (eller någon annan spansk motsvarighet) men inte heller kallt och tragiskt som i släktträffen i ”Gosford Park”. När man i de filmerna mer kände sig som en ganska belåten åskådare känns det här mer som att man umgås med en smått disfunktionell men ändå välmenande familj.

Sen att Tommassos gayvänner målas upp som väldigt stereotypiskt fjolliga och ytliga känns en aning onödigt men det leder å andra sidan till en del dråpliga komiska scener. Och det är detaljer i marginalen till en i övrigt sevärd film.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Sebastian Christensen
Omtitt. Snacka om att ha växt som filmälskare. Mycket sämre, 3/5.
Sebastian Christensen
Såg den här med skolan idag. Måste säga att den var riktigt, riktigt bra. Dialogen var underbar (trots att jag inte förstår ett ord italienska), fotot underbart och det var inte en miljö som inte var välporträtterad och beräknad. Storyn falerar lite; vissa saker känns överflödiga och passar inte in i själva handlingen men det är ingenting som drar ner filmen. Musiken passar perfekt till alla tillfällen och det är precis såna här filmer om små människor med små problem som jag älskar. Flera gånger i filmen står karaktärerna bara och tittar på varandra vilket får tystnaden att prata för sig själv. Helt underbar film måste jag säga. Älskade denna.

5/5
David Brent
Verkar lovande, bra italiensk film slår det mesta från Hollywood.

Veckans populära filmer

Visa fler