En förlorad värld 2008

Inte många tv-serier lyckas med konststycket att bli ikoniska. Brittiska ”Brideshead Revisited” tillhör den exklusiva kategorin, vilket många kulturskribenter nostalgiska suckar vittnar om.

Liksom Evelyn Waughs roman med samma namn handlade serien om den katolska trons starka inverkan på familjen – men dess succé hade mycket att göra med stil, klass och svunna tiders appeal. Inte minst fångade den en universell strävan efter tillhörighet i en social kategori med högre status – en strävan vi kan relatera till. Många minns Jeremy Irons i huvudrollen som Charles Ryder, en yngling utan härkomst som hamnar på ett snobbigt internat och blir nära vän med den fallne överklasspojken Sebastian Flyte.

I modern tappning spelas Ryder av den likaledes stiligt elegante Matthew Goode. På Brideshead tillbringar Ryder sina livs lättsinnigaste dagar tillsammans med sin nyfunne vän - drickandes och insupandes en värld som hittills varit låst för honom. Han lär även känna Sebastians familj – den okuvligt religiösa modern lady Marchmain, frustrerade systern Julia och lättingen till fader.

”Den som försöker sig på att porträttera Sebastian Flyte efter Anthony Andrews kommer få se sig göra ett omöjligt jobb”, hävdar en bestämd kommentar på IMDb angående rolltolkningen hos skådespelaren i serien. En annan tycker att ”den stollige karaktären med en teddybjörn i släptåg är ospelbar”. Utan att ha lärt känna förlagorna till filmen kan jag konstatera att Ben Whishaw gör sin Sebastian till en egen, smått magisk karaktär – skör, mjuk och gravt olycklig under den glättiga ytan.

Det är vackert på samma sätt som glassplitter eller spindelväv som vajar i vinden. Det här är definitivt skådespelarnas film – i rollen som lady Marchmain serverar Emma Thompson ett porträtt med samma säkra hand som Mary Kenton administrerar godsets angelägenheter i ”Återstoden av dagen”. En Oscarsnominering bör vara tämligen given efter det kraftprovet.

Huvudrollsinnehavaren Matthew Goode gör bra ifrån sig men det här är birollernas film. Den humane satyren Lord Marchmain (Michael Gambon) flydde undan sin devota fru till Italien och strör kring sig bevingade ord och munterhet och dennes nya käresta Cara (Greta Scacchi) är en italienska som står med fötterna djupt planterade i jorden bland alla besvärliga britter. Det magnifikt monumentala godset Brideshead är filmen igenom lockande för outsidern Ryder – men den utgör mer än spelplats för adelns konventioner – för lady Marchmains son och dotter är godset ett fängelse där deras moders hängivna tro impregnerar varje rum och oskadliggör varje försök till uppror.

Charles Ryders ankomst tycks i början lugna lady Marchmain som verkar föredra att hennes homosexuelle son vänslas med en ordentlig universitetsutbildad yngling som ”går igenom en fas” framför att ha honom rännande och supandes lite varstans. Det är när Ryders intresse övergår till Julia som han stöter på patrull och saker tar ett oundvikligt språng neråt i handlingen.

Jarrold lyckas anpassa sin adaption till en modern publik utan att göra avkall på historiens bitterljuva stämningsläge. De som tidigare sett serien kommer säkerligen att klaga på tillspetsandet av Flytesyskonens och Ryders kärlekstriangel – men bör komma ihåg att filmen görs även med ny publik i åtanke. Som litterär adaption tillhör ”En förlorad värld” en av de mer njutbara med sin måleriska miljö och ett soundtrack som understryker – men aldrig överröstar historiens egen bitterljuva ton.

ONÖDIGT VETANDE ”Brideshead Revisited” var ursprungligen en framgångsrik roman publicerad år 1945 av den brittiske författaren Arthur Evelyn Waugh. En omåttligt populär tv-serie med samma namn gjordes 1981.