En enkel till Antibes (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Änklingen George har fått nog av sin hemhjälp Maria som stjäl hans saker, och sina vuxna barn  som försöker sälja hans hus och komma över pengarna. Han bestämmer sig för att överraska dem med ett motdrag som får alla att rannsaka sina liv. Georg packar en väska och drar iväg på en svindlande resa. Han färdas genom sitt förflutna mot sina drömmars mål i en film om livet utan returbiljett.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EN ENKEL TILL ANTIBES

Välkommen tillbaka, Hobert!
Med antagandet att intet var nytt under Richard Hoberts tre solar, såg jag hans första film på fem år men blev klart positivt överraskad. ”En enkel till Antibes” visade sig vara en både välspelad och fin liten film om att åldras och ta i tu med sina gamla spöken, så jag antar att det aldrig är försent att ta i tu med sina fördomar.

Jag ryggar oftast instinktivt bort från höstfilmer med titlar som innehåller namn på sydeuropeiska orter: ”En sydfransk affär”, ”Under Toscanas sol” eller ”Möte i Toscana” (i det fallet säkert orättvist då Binoche vann pris i Cannes för sin roll). Men ser jag en till ”livsbejakande” film med vin och älskog i månljuset om en författare med skrivkramp som hittar ny inspiration och passionerad romans i Sydeuropa á la ”När hjärtat blir varmt” så kommer jag få utslag.

Kanske är jag lika dum som de som av princip aldrig ser gamla filmer, men jag erkänner åtminstone min trångsynthet och är beredd att ompröva min inställning.

Lika reflexmässigt brukar jag rygga mig väck från filmer regisserade av Richard Hobert, precis som Joel Schumacher för mig alltid kommer vara mannen som gav Batman bröstvårtor i "Batman & Robin" så är Hobert mannen som lät Persbrandt springa runt i peruk i medeltidsfadäsen ”Tre solar”. Jag gick följaktligen in i salongen för att se Hoberts första film på fem år, ”En enkel till Antibes” med antagandet att inget skulle vara nytt under solarna i Richard Hoberts värld, men kom ut på andra sidan – klart positivt överraskad.

Sven-Bertil Taube spelar här pensionären George som får ett sällsynt besök av sina två vuxna barn Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) i samband med sin födelsedag. Gammal och virrig av alla piller tror George att de sjunger för Johan; ”Tänk att du blivit så gammal Johan, du ser inte ut som 73.”

”Du är rolig du pappa...” svarar Johan.

”Ja, med barn som er måste man ha humor.” Och det ligger något i det George säger, för trots att syskonen ser på sin pappa som en snurrig gammal gubbtjyv så är han tillräckligt klar för att förstå att målet med deras besök inte var kaffe och tårta, utan att få honom satt på ett hem och lura honom att sälja det stora huset, utan att själv få några pengar.

En annan som trott sig lura gamle George är hans hemhjälp Maria (Rebecca Ferguson) genom att stjäla från honom, men George har bättre koll än vad folk tror. Han lovar att inte gå till polisen om hon hjälper honom med hans plan, att överraska barnen och komma närmare drömmen att återförenas med sin förlorade franska kärlek i Antibes.

Det som först överraskar mig är filmens så uppfriskande lågmälda ton. Hobert lyckas fint med att sätta stämningen i denna finstämda historia som lämnar stort utrymme åt sina skickliga skådespelare. Sven-Bertil Taube och Iwar Wiklander känns helgjutna som gamla vänner och är härligt gubbiga. Visst är Hobert inte de subtila gesternas regissör, ibland blir det lite övertydligt men hjärtat sitter åtminstone på rätt ställe.

Upplägget känns igen från Ingmar Bergmans mästerverk "Smultronstället", en envis gammal envis man som ger sig ut på en resa och tvingas rannsaka sina livsval och spöken från förr, samtidigt som han bildar en vänskap med en ung fröken med skinn på näsan (här välspelad av Rebecca Ferguson). Även om Hobert inte är någon Bergman så skildrar hans lilla film livet och åldrandet på ett värdigt och fint sätt med både humor och värme.

Om inte annat så är ”En enkel till Antibes” sevärd på grund av att man får se Sven-Bertil Taube röka gräs och svamla om 1968 tillsammans med Torkel Peterssons begravningsentreprenör i skepparkrans. Så, Richard Hobert, jag tackar för att du utmanat mina fördomar och lyfter på kritikerhatten, för det här gjorde du bra. Välkommen tillbaka!

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Filmrullen
Jag tror att det bästa sättet att sammanfatta vad jag tycker om den här filmen är att säga: En väldigt, väldigt bra "tre i betygs"-film.

Strålande skådespel från främst Sven-Bertil Taube och Rebecca Ferguson, men också mycket godkänt från bland andra Malin Morgan och Torkel Petersson.
Användare borttagen
En bra filmberättelse när vi barn inte tar ansvar över oss själva och då är det bra med föräldrarnas råd.
Marcus
Filmen var ganska sävlig och seg men samtidigt småtrevlig och charmig hela tiden. Taube är bra och jag gillade Torkel Peterssons inhopp också. Hm, ja en svag trea kan den få. Trivsamt och behagligt.
Visa fler (3)

Veckans populära filmer

Visa fler